Dagens whisky den 22/12 är:

Benrinnes

Region: Speyside
Ålder: 25 år
Styrka: 53,2 %
Fat: två Hogshead fat
Buteljerare: Signatory

Doft

Den första sniffen gör mig så glad att jag måste pausa lite för att kunna fnittra glatt och skutta runt som en liten flicka.

Det är som en tvåstegsraket, först kommer det en intensiv rapsolja och vaxljus som nästan omgående följs upp av en liten fruktträdgård med äpplen, plommon och havtorn. Det ligger en hög färskt hö i hörnet av trädgården. Och jag tror att nån käkar en baconmacka

Egentligen behöver den inget vatten, men ändå… nu hittar jag kokosnötströssel, rosenvatten och en liten restdoft av dulce lecce. Det kommer fram fler frukter, smörstekta aprikoser och lite banan. Mot slutet dyker det upp nötter och det verkar vara en blandning av valnöt, pinjenöt och hasselnöt.

En underbart komplex doft som räcker till hela kvällen, men nu ska det drickas…

Smak

Den klassiska svaveln är i stort sett borta i den här mogna såsen. Istället dominerar vax, kokad oxbringa och en aning pepparrot. Hasselnötterna är också där med tydliga influenser av kaffe och grönt te.

Med vatten blir den intensivt söt, även här skulle jag vilja kalla det kondenserad sötmjölk. Sedan dyker det upp en vetekaka med kokoskräm.

Eftersmaken är lång och rik på fruktsyra, grapefrukt och grönt te. Trots syran blir den ändå aldrig sur, snarare åt det söta hållet.

Avslutningsvis

Destilleriet grundades 1826, men hette då Lyne of Ruthrie. Jag vet, ett inte så lyckat namn. Whiskygudarna verkade tycka samma sak, så de slängde en beprövad guda-skiftnyckel i maskineriet – syndafloden!

Jojomän, 1829 kom det en enorm flod från Ben Rinnes berget och, ja, svepte bort destilleriet.

På känt skotskt manér återuppbyggde man och döpte om det till Benrinnes. Ekonomin var aldrig riktigt stabil, så det följde ett flertal ägarbyten och även nån konkurs. Ni ser, sprit är inte alltid en guldgruva.

1966 hade man ytterligare olyckor, destilleringshuset och närliggande byggnader brann ner. Så man var tvungen att återuppbygga igen, men den här gången blev det ett lyckokast.

Man bestämde sig för att ändra på destilleriprocessen. Man gick från den vanliga dubbeldestilleringen till en sorts trippeldestillering. Egentligen var det en två och en halv destillering, men resultatet var utmärkt. När man kombinerade med en ovanligt lång fermentering och en traditionell form av kylning fick man fram en robustare whisky än övriga Speyside whiskies, mer åt Lowland hållet och Mortlach.

Det gjorde Benrinnes till en mycket populär whisky för blends och då i främsta hand Johnny Walker och J&B. 2007 gick man dock över till traditionell dubbeldestillation, så den här såsen vi dricker idag kommer inte att dupliceras i framtiden.

Benrinnes har, förutom några år under 1900-talet, producerat på för fulla muggar, men i stort sett aldrig presenterat en singelmalt. De som dykt upp är från olika oberoende buteljerare och det får vi nog vara tacksamma för.

Slàinte!

Martin