Dagens whisky den 23/12 är:

The Fiddichside blended malt

Region: Speyside
Ålder: 35 år
Styrka: 46,7 %
Fat: Oloroso, finish i PX och Pauillac vinfat
Buteljerare: Murray McDavid

Doft

Tänk att det ligger ett gammalt, dammigt fat här, mitt i skogen! Skogens undervegetation doftar ganska gott, liksom läderremmarna som håller fatet i luften. Det finns en liten aciditet också. Sen kommer frukterna.

De finns det gott om och de verkar alla fullmogna. Det är persikor, nektariner apelsiner, mango, passionsfrukt och blåbär. Häll sedan på örthonung och fruktlikör och avsluta med krossad hemmagjord karamell. Det här är tveklöst en av de fruktigaste whiskyna jag nånsin doftat.

Med vatten… nej, vi skiter i vatten idag.

Smak

Det finns frukter i smaken också, fast inte lika många som i doften. Nu begränsar de sig till persikor, bär och röda äpplen. Whiskyn är lite tuggvärdig, oljig och ger ett intryck av att vara trögflytande. Den är självklart inte det, men jag älskar den upplevelsen.

Istället finns det mycket rejäl sötma, som det där arabiska fikonmumset med honung, smörkolan är också väldigt tydlig och sedan hittar jag kakdeg. Är det nån annan än jag som hittar smaken av Grand Marnier? Det finns ingen bitterhet, trots åldern. Mot slutet dyker det upp en god chokladkaka, riktigt mörk.

Eftersmaken… Här var jag tvungen att gå in och ändra vad jag hade skrivit. Min första åsikt var att eftersmaken var mellanlång med plommon, russin, rabarber och lustigt nog lite aska från en lägereld. Det stämmer väl nog, men sedan märkte jag att jag satt framför Tv:n, långt efteråt och fortfarande kände örthonungen på mina läppar som en smekande hinna. Så… lång eftersmak. Mycket lång.

Avslutningsvis

The Fiddichside från Speyside, visst låter det väldans mycket som … tja, Glenfiddich? Det gör det och det stämmer. Här handlar det om en fantastisk Glenfiddich som av nonsens-skäl inte får heta Glenfiddich, så man tjongar i en sked av annan malt, hittar på ett nonsens-namn och – voilá! Varsågoda och njut.

Vad kan jag berätta om Glenfiddich då? Tja, de är störst, bäst och vackrast. William Grant grundade destilleriet 1887 och byggde det på egen hand tillsammans med sin familj. Han köpte de första pannorna begagnade från Elisabeth Cumming på Cardhu destilleriet. Beslutet var inte av ekonomisk anledning, William ville bara vara absolut säker på att pannorna han köpte funkade. Hans bakgrund var 20 år hos Mortlach, först som revisor, sedan som manager.

Man producerade den första spriten på julafton 1887 och blev snabbt väldigt populära. Fem år senare byggde William sitt andra destilleri Balvenie.

1898, när en av Williams bästa kunder Robert Pattison gick i konkurs, började man producera egna blendeds. Det gick också utmärkt och de första produkterna hette ”Standfast” och ”Best Procurable”. För att verkligen bekräfta hur bäst och vackrast man är, så är man även ett av mycket få destillerier som kunde fortsätta producera under båda världskrigen.

Destilleriet är fortfarande i familjens ägo, idag är det den femte generationen som öser på. Lite mera störst, bäst och vackrast fakta:

• Man var det första destilleriet som marknadsförde sin sås som singelmalt 1963, en mycket stor grej.
• Man var det första destilleriet som marknadsförde sig aktivt på den internationella marknaden, en riktig ”game changer” som alla andra drar nytta av idag.
• När man ville säkerställa at man skulle kunna producera sina blends, köpte man det gamla Ladyburn destilleriet och byggde Girvan på marken, som producerar Grain Whisky i tillräckliga mängder. ”Vad är tillräckliga mängder”, undrar ni? Tja, 110 – 115 miljoner liter råsprit per år…
• På Glenfiddich producerar man idag 21 – 22 miljoner liter råsprit per år, 90% går som singelmalt, resten som blends och då främst – självklart – Grant’s.

Slàinte!

Martin