40 är din ungdoms ålderdom. 50 din ålderdoms ungdom. Detta gjorde en skald gällande i en ballad från början av 2000-talet och kanske har han rätt. Jag kan avslöja att jag närmar min ungdoms ålderdom med stormsteg. Det är i och kring detta åldershärad jag inbillade mig att jag skulle ha uppnått ett visst mått av visdom. Kanske har jag det. Kanske inte.
Med åldern kommer visheten, sägs det. Det vete fan. Däremot lite stelare leder, urineringsbehov nattetid, snarkningar, näshår, närsynthet, bukdaller, glömska, plattröv, rynkor, hårfärgsförändringar och större parkeringsrutebehov (du vet, att kränga sig ur en bil med halvöppen dörr blir inte lättare).
Med åldern kommer vissheten, sägs det. Det tror jag däremot på. Man börjar skita i vad andra tycker. Man står på sig. Man är inte lika benägen att vara alla till lags. Man vet bättre vad som är viktigt för en. Man blir mer trygg. Man blir mer kräsen. Eller…
…det kanske bara är det att man blir lat?
Nåväl.
Jag tror att många som läser det här är äldre än jag och därtill har såväl både större vishet som visshet. Jag tror att man med stigande ålder faktiskt också är mer benägen att leta efter ungdomens källa. Med ålderns vishet och visshet blir letandet också betydligt mer effektivt. Se på dig, whiskyvän, du har faktiskt funnit den. Ungdomens källa. Det är den där med livets vatten, du vet.
Helst lagrad på sherryfat.
Slàinte!
Markus, 102