Balmenach
-
- Region: Speyside
- Ålder: 11 år
- Styrka: 53,2
- Fat: singel Sherrybutt
- Buteljerare: OB Jack Wiebers
Doft
Den här verkar inte höra hemma i kalendern, den doftar alldeles för ”vårigt”. Det är blommor och lätta fruktsmaker blandade med ängshonung. Ananasen känns mycket trevlig att lukta på och det ger i största allmänhet en väldigt glad känsla.
Med ett par droppar vatten blir doften krämigare och den fylls på med mogna plommon och en intensivare citrusdoft.
Smak
Den är lite oljig i karaktären, men bananer, honung, vårblommor, malt och en liten aning peppar.
Med ett par droppar vatten hittar jag ytterligare frukter, men det är de gamla standarfrukterna, äpplen och päron. Inget mot dem, de kan vara nog så trevliga, men i det här fallet tycker jag att whiskyn tappade lite av sin skärpa.
Eftersmaken är mellanlång med honung och ljung. Inte alls otrevlig! Här måste jag tillstå att utan vatten var eftersmaken avsevärt mindre intressant.
Slutsats
Jag vet inte hur mycket ni känner till om buteljeraren Jack Wiebers och deras old Train Line Collection. Det var alltid deras bästa grejer, singelfat som dessutom var riktigt gamla och verkligen extraordinära. Med tiden ändrades whiskyvärlden, de gamla whiskyna blev mycket dyra och man bestämde sig för att gå ner i ålder. Bestäm er själva om man lyckades hitta intressanta fat eller inte.
Balmenach grundades 1824 av James McGregor, som tillsammans med sina bröder kokade hemkörd whisky i åratal tidigare i Tomintoul. Ni kommer väl ihåg vad jag skrev om Tomintoul? 😊
James var faktiskt en av de första som ansökte om licens att producera, för han begrep att man tjänade bättre om man inte satt i finkan. Redan från början var affärerna goda, såsen gillades av både handlare och adel, nästan som om James visste vad han gjorde…
Det funkade bra till mitten på 1870-talet, då han dog och lämnade allt till sin hustru, den halvglada änkan. Hon visade sig vara företagets bästa kund och hamnade snart i svåra hälsorelaterade problem, vilket tvingade hennes son att flytta hem från Nya Zeeland. Där hade han en gård som gick utmärkt och möjliggjorde det för John (ja, han hette så) att leva livets glada dagar.
Men som sagt, han flyttade hem, satte mamma på halvtorken och tog över verksamheten. Jag tror inte han var speciellt inspirerad av den, för trots att produktionslinan var i uselt skick, gjordes ingen renovering alls.
Den kom inte förrän 1897, när Johns son James (vad kan jag säga, de är trevliga, de där skottarna, men inte fan har de mycket fantasi vad namn anbelangar…) tog över verksamheten. Det första han gjorde var att bygga en bit järnväg för att koppla sig till huvudleden.
Destilleriet var stängt under båda krigen och har även i övrigt levt ett undangömt liv. Det var väldigt nära att läggas ner helt 1994, men nya ägare steg in och räddade det. 1997 började man åter att producera, men eftersom lagren var helt tomma när man började, kommer det ta lite tid innan några officiella buteljeringar dyker upp. Till dess får vi nöja oss med oberoende buteljeringar som denna!
