Dagens whisky den 21/12  är:

Bruichladdich

Region: Islay
Ålder: 12 år, kokat 2005
Styrka: 63,4 %, naturlig fatstyrka
Fat: Bourbon singelfat, 146 flaskor
Buteljerare: Flickenschild Whisky & Cigars

Doft

Melonerna och persikorna slåss om platsen på första parkett. En svag rök är också närvarande, men inte dominerande på något sätt, snarare som salt och peppar på en stek – en smakförhöjare alltså.

Med lite vatten – och varför inte, den är ju stark nog… så ändras fruktdofterna, från melon till grapefrukt som ligger på en gräsbädd och tittar på en liten skål gröt. Och vet ni vad, det ligger vid havet, nu känner jag en avlägsen doft av tång och salt…

Smak

Smaka lite grann utan vatten, bara för att du ska kunna säga att du gjorde det. Den är egentligen lite för stark för att smaka speciellt.

Med vatten är det en annan historia. Nu kommer klorna fram på riktigt. Den är väldigt kryddig med nötter, citronskal och rejält med mineraler och kinin.

Eftersmaken är lång, apelsin och krita och ett torrt vitt vin. Smakar riktigt bra och har en rejäl smäll.

Avslutningsvis

Vi har som ni säkert kommer ihåg, redan haft en Lochindaal i kalendern och det är ju en Bruichladdich, fast den rökigare varianten. Texten som följer är därför en viss upprepning.

Destilleriet grundades 1881 och levde sitt liv som den fula ankungen i lite drygt 100 år. 1983 stoppades produktionen för ett kortare tag, 1993 köptes det av Invergordon som drev det i två år innan det åter åkte in i malpåsen.

Men 2000 ändras allt. Först kommer Murray McDavid med Mark Reynier i spetsen och fyra andra investerare och köper rubbet för £6,5 miljoner, inklusive lagren av tidigare producerat godis. Och det var tur att de hade dessa att tillgå, annars skulle man inte haft något att sälja.

Istället började man en smart marknadsföring och man valde mycket noggrant bland faten och presenterade fantastiska godbitar. På två år lyckades man vända destilleriets rykte, från skittråkig, till hyperintressant och supertrendig.

Så marknaden stod väl redo, när man kunde presentera sin egen produktion, där man experimenterat kraftigt för att chockera och imponera. Man delade upp det så att Bruichladdich blev den svagt rökiga malten, Port Charlotte den rökiga och Octomore den överjävligt rökiga.

2012 tyckte investerarna att det fick räcka och sålde destilleriet till såskonglomeratet Remy Cointreau. Blev det nån vinst, undrar ni? Jo tack, man sålde för £58 miljoner…

Kort därefter sålde Mark även företaget Murray McDavid till Aceo Ltd. Han tyckte väl att det tog bort viktiga dygnstimmar från livsnjutandet… ?

Slàinte!

Martin Liska