Det började med Jack Daniels. Lisas farsa hade en öppnad pava stående och det var föräldrafritt, tonårskärlek, grupptryck och nyfikenhet och snart bussfärd mot ungdomsdansen ute i Bokskogen i Burserydsområdet. Det gick verkligen inget vidare. Jaxen lärde mig min läxa, på det mer brutala och illvilligt yrsel- och kräkframkallande sättet: detta är inget en tonårsvalp ska klippa i sig oavsett om Slash (denne fantastiska gitarrist) drar i sig det eller ej…
Tiden gick och åldern samt smaklökarna utvecklade sig och det var dags att ge sig på ett nytt försök med whisky. Den famösa kanadicken Black Velvet tillsammans med Ginger Ale eller Cola provades och på något märkligt (jag betonar märkligt) sätt började någon form av tycke infinna sig. Det fanns något med denna dryck som lockade och man vågade till och med sig på det igen i ren form. Inte utan med svårt grimaserande ansiktsuttryck och chockerande stor salivtillförsel som resultat, men ändå.
Festarresan till Kos innebar ett inköp av, den inte sedan dess druckna, sorten Ballantine. Valet föll sig naturligt eftersom den store målskytten i fotbollslaget kallades Ballan av just anledningen att han tydligen närde en stor fäbless för denna dryck (inte på grund av några anatomiska fördelar vilket man annars med lätthet skulle kunna förledas att tro). Ballantinen gick åt men minnet som är mer bestående av resan är Ravellis straffräddningar samt den efterföljande glädjeparaden av lyckorusiga och rusiga svenska ungdomar genom Kos stad.
Omkring militärtjänstgöringen så började jag och två vänner lite modest tillse att alltid ha en oprövad whisky till hands när vi träffades. Det var klockrena sorter som Lord Calvert, Old Glen, Grants och Long John men de små stegen vi tog var trots allt rejäla kliv mot ett allt mindre misshandlat gomsegel. Plötsligt en kväll slog vi på stort och avnjöt en Glenmorangie och jag kan tänka mig att vi där och då unisont utbrast i ett: ”- Bra skit!”
…och därefter har jag aldrig varit utan åtminstone en flaska av Single Malt i skafferiet.
Avslutningsvis:
”Att beskriva Whisky i ord är som att närma sig ett slags poesi” – Anthony Burgess
Någon poet, framstående lyriker eller skald blir jag aldrig men kan jag med hjälp av Wernamo Whiskyvänner åtminstone krysta fram något som liknar en dikt eller i alla fall ett bra julklappsrim så är ack så mycket vunnet. Jag hoppas att med eder hjälp att ta mig dit.
Markus Timmer
Medlem 102