Det var med en våldsam glupskhet den inmundigades. Det fanns varken tid eller lust att förfina dryckesprocessen även om bjudaren, när han slog upp, hade hoppats det. Bjudaren kände sig faktiskt litet beklämd av hanteringen då förhoppningen han närde hade inneburit litet mer sippande, doftande samt, eventuellt, uppskattande hummanden och nickanden mot hans person.
Tiden från uppslagningen tills själva inmundigandet varade minst en timma och bjudaren reagerade tidigt en smula på avhållsamheten hans vänner visade gentemot drycken. Själv lyfte han tidigt glaset och lät dryckens aromer ta över smaklökarna och han kunde inte begripa vad avhållsamheten berodde på. Drycken hade hans blivande hustru inhandlat på en tysk flygplats till honom. Då han var i inskolningsfasen för att lära sig tycka om drycken ”på riktigt” så kände han att 700 pengar för en hela på en taxfree-butik måste vara något i hästväg. Mycket riktigt, hans blivande hustru hade återigen tagit ännu ett av sina många goda beslut och hans tacksamhet var stor.
Telefonen ringde och det var taxichauffören som meddelade att han stod utanför och väntade. Detta var startskotten för vännerna som fick bråttom och således svepte drycken i ett ända svälj. Någon ryckte till, en annan grimaserade svårt och en tredje var redan för bedövad för att överhuvudtaget ens notera vad för spritsort han inmundigade. Dock var vännerna rörande överens om att detta var den katalysator de behövde för att ta det sista steget mot en lyckad kväll…
Sensmoral:
Bjud inte på Bowmore 17-år till festsugna 20-åringar. Och om du ändå gör det se då till att du inte slår upp det i shotglas…
Markus Timmer, 102