Frågan som måste ställas och försökas att besvara.
Hur är en god Herde?
Var du en god Herde eller var du en usel Herde?
Vem är den gode Herden?
Det har varit val i Sydafrika. ANC vann en storseger, om än inte med 2/3 majoritet, men ändå en oerhört stor övervikt.
Jag såg bilden på Nelson Mandela i ett inslag i början på veckan.
91 år gammal. Borta från den verkliga maktens tribunaler. Men en herde.
27 år i fängelse och så 1990 frisläppt.
Jag är gammal nog för att minnas när ANC betraktades med suspekta ögon av västvärlden, som ett kommunistiskt inslag och alternativ i den apartheid styrda Sydafrikanska staten.
1994 blev han vald till president.
Herde hade han varit både som fängslad och som frigiven.
Nu var han både herde och president.
15 år senare. Bilden av en leende åldrad man, med ögon som var varma och som log.
Inte hade allt blivit som man hoppats. Kåkstäderna, fattigdomen, orättvisorna och våldet var fortfarande en levande verklighet.
Presidentskapet hade varit komplicerat och drömmens väg stensatt med svårigheter.
Men en herde var han – är han.
Han log in mot kameran och visste att om än allt var långt ifrån vad man hade hoppats en gång, var det oändligt mycket bättre än den tid när hudfärg var kriteriet för ett människovärde.
Han log åt det som varit, och jag är övertygad om att han log mot det som låg framför.
Bilden av en herde.
Det finns andra herdar, ja eller sådana som påminner om herdar.
I Fantomens Bengali, denna osannolika plats, är Fantomen herde, väktare och beskyddare av det östra mörkret.
Men ingen herde kan klara sig utan några som hjälper och stöder herden. I Fantomens Bengali är det Bandarerna med Guran i spetsen, detta småvuxna folk med sina giftpilar.
Han är deras herde, och deras giftpilar är deras skyddande av sin herde.
Där borta eller här hemma. Herdar av olika slag, giftpilar av olika slag. Ljuset trodde jag alltid bodde i öster, men här som där kan mörkret bo i öster.
Tänk om Bandarerna sköt sina pilar mot sin herde Fantomen, då skulle herden dö och inget skulle mera bli sig likt.
Men Bandarerna är ett pålitligt folk och dödskallegrottan är väl skyddad
Och Fantomenherden kan vandra genom generationernas mångfald
Herde ja!
Att vara herde är ett ensamt arbete.
I tiden kring vår tideräknings början var herdeskapet en självklar sysselsättning för en slav.
Utsatt. Ensamt. Farligt. Ansvarsfullt.
Fäbodsromantiken, som väl är det närmaste vi i vårt land har kommit detta fenomen, är ljusår borta från den verklighet som herdarna oftast upplevde
Vilddjuren som strök omkring i nattmörkret, de tvåbenta rovdjuren som oftast var utsvultna stackars människor, var delar av den hotbild som var levande för en herde.
Livets bevarande kunde många gånger handla om att fly och överge sitt uppdrag, och sedan naturligtvis få svara för detta inför sin herre med de konsekvenser det kunde leda till.
Texten vi möter handlar om Jesus. Han exemplifierar den Gode Herden.
Han är den Gode Herden
Det finns två kriterier som är värda att ta fasta på.
Herden har vistats så mycket tillsammans med sina får, att han känner sina får, och de känner honom.
Inga skilda världar eller uppsatta murar, tillsammans, mitt i vimlet.
I mötet uppstår kännedomen om varandra och den gemensamma verklighet vi delar. Den betesplats vi befinner oss tillsammans på.
Den Gode Herden ger sitt liv för sina får. Om det skulle vara ett kriterium på en god herde, är jag rädd att det inte skulle finnas särskilt många ”goda herdar”, så vi får mildra tankegången.
Att ge av sitt liv. D.v.s. att ge av sin tid, av sitt liv i mötet med får, människor, att dessa blir sedda, blir uppmärksammade, blir en naturlig del av den glädje som varje möte, nåja nästan varje möte, med en annan människa är.
Det finns många får, också andra som den lilla hjorden inte känner till.
Tid och tillsammansskap är alltså ledord
Då måste frågan ställas, som varje Herde och i detta fall Kyrkoherde måste ställa till sig själv.
Eller låta Gud ställa.
Var du, är du en god eller en usel Herde? Födde du mina lamm?
Och jag minns de två gånger när 30 liter fisksoppa rullades på vagn från Prostgården till församlingshemmet.
Jag minns när Potatis och Purjolökssoppan fyllde kryptan med den härliga doften.
Jag minns när Eva Helin lärde oss en del om bakningens hemligheter.
Jag minns när Kalle Kock danade oss 10 karlar att förmå att ordna en tre rätters middag till 70 personer och behållningen gick till Lutherhjälpen.
Jag minns när vedsäckar, skramlande insamlingsbössor, vattengudstjänster tillsammans med FIA-gruppen och många frivilliga gav ”Rent vatten” och dagligt bröd till katastrofens människor runt om i världen.
Herre. Jag försökte vara med och föda mina lamm.
Var du, är du en god eller usel Herde? Förde du din hjord i trygghet?
Och jag minns när jag kom med idén om en julkrubba, lånad ur en bild från Cavalese.
Det hade aldrig blivit mer en idé om inte den osannolike Anders Berglund hade konkretiserat det som var en bild och en idé.
Och vi byggde den största julkrubban i landet med herdar och får, med kameler och vise män.
Med åsnor. Med Jesusbarn och krubba. Med Josef och Maria (där Ragne Johanssons konstskicklighet blev så tydlig) Och det blev vår, Värnamo stads julkrubba där alla tog ansvar. Som när polismästaren Gunnar Olsén ringde mig och meddelade att det låg en full invandrare i Kyrkoparken och jag cyklade dit och fick se att en av herdarna blåst omkull.
Vi flyttade fåren varje dag, bar in dem om vädret var dåligt.
Josef och Maria vandrade från Borglins genom staden, och varje kväll bar vi hem dem i trygghet. Och vi skojade med vännerna i Missionskyrkan och lät dem vila utanför Stigs mitt emot Missionskyrkan, för att skriften skulle fullbordas ”Det fanns inte rum för dem i det härbärget”
De mäktiga kamelerna skulle färdas genom staden tillsammans med de vise männen. När aftonen kom skulle de föras hem i trygghet. Med hot och någon liten muta fick jag sonen och någon av hans kompisar att följa med tillsammans med den handdragna kärran. Mina vänner, jag vet efter oändliga kvällar hur det känns att köra in huvudet mellan bakbenen på kamelerna, få pungen dinglande i ansiktet, och så ta i för allt vad man förmådde för att få kameluslingen på plats på kärran för att föras hem till tryggheten vid Kyrkväggen.
En gång körde vi ner till Pingstkyrkan, där det var ett stort ungdomsmöte. En kamel och två vise män. En grupp ungdomar som stod utanför såg lyckligt förvånade ut. Den något hetlevrade ungdomspastorn Håkan Axell kom ut. Jag bad om ursäkt, men sa att vi ville upprepa Bibelns ord, om hur de vise männen kom fel i sitt sökande efter Jesus, de kom ju till Herodes palats och så drog vi sedan vidare till Värnamo Kyrka.
Så visst Herre har jag försökt att föra min hjord i trygghet.
Var du, är du, en god eller usel Herde? Förkunnade du evangeliet på gator och torg?
Och jag minns hur Dan Svensson och jag for upp till sågen i Helmers hus. Vi skulle inte ha något nytt virke utan sådant som legat ute ett gott slag och fått ålderns patina. 2 tum 7 eller 8.
Och jag minns hur vi rev och slet i högen med kasserat virke.
Hur korsen med tvärbjälkarna tillverkades. Hur Lennart Karlsson vred samman en törnekrona och fann handsmidda spikar. Hur den gamla träbiten fick ge plats för inskriften INRI som Ulf Gustafsson ordnade. . Hur långfredagens gudstjänst fick en naturlig avslutningsplats. Hur blomsterhandeln i Apladalen ordnade en krans av påskliljor som ersatte törnekronan på påskdagens morgon.
Jag minns vår första Via Dolorosavandring med trumma, flöjt och kör. Med Kerstin Lönngren som bar Veronikas svetteduk, och Tomas Sandén och Tomas Borglin som bar tvärbalken till korset. Hur allt fästes samman och Litanian fick sjungas.
Och jag minns Herre när vi firade mässa vid Bruno Matssons plats i samband med Värnamodagarna, en härlig mässa.
Och när allt var över, frågade Ola Hansson om vi hade sökt utskänkningstillstånd för starkvin, eftersom hans tillstånd gick ut kl 02:00 på natten
Så visst Herre har jag försökt att förkunna evangeliet på gator och torg.
Var du, är du en god eller usel Herde? Bar du ut evangeliet till nya platser?
Och jag minns Herre dagen då mässan firades på Stomsjö deponistation. Och jag minns de fantastiska bröderna Ivan Andersson, Ulf Helgesson, Leif Nygren, Anders Berglund, vars idérikedom aldrig sinade. Och jag minns kyrkkaffet på soptippens kullar. Och jag minns platserna. Prostsjön (jag stod på vattnet) Alandsryd, Mossle, Osudden, Wennbergs, Sörsjö Koloniområde, Värmeverket, Stomsjö (en andra gång) Vandalorumladan.
Och jag minns miljöprofilen. Regnet på Osudden. Adams äpplen.
Och jag minns glädjen hos människorna. Ekologiavdelningens engagemang. Nygrens genialitet. Ingemar Petersson som den ständige klockaren
Jag minns bullarna från Stigs. Kaffemängderna. Stenaltaret i Sörsjö.
Så visst Herre har jag varit med och försökt föra ut evangeliet till nya platser.
Var du, är du en god eller usel Herde? Har du gått till människor som behövt dig?
Herre jag har gått dit där sörjande människor har frågat efter mig. Jag har följt dem de sista stegen fram till den vilans plats och följt dem till minnenas stund.
Jag har gått dit människor har bett mig komma då de ville lämna sitt barn i Guds händer.
Jag har gått dit människor har bett mig komma därför att de vill dela sitt liv tillsammans.
Jag har gått dit människor har bett mig komma när mörkret har ätit deras själ.
Jag har gått dit människor har bett mig komma när kärlekens löften har tystnat
Ja Herre. Jag har försökt att gå till människor som behövt mig.
Var du, är du en god eller usel Herde? Har du försökt att bära fram sanningen?
Jag har sökt sanningen som den framstår för mig i vår tid och försökt påverka människor.
När girigheten har ätit solidariteten har jag ropat ut den fattiges rätt.
När Israels försvarsministerium konstaterar att inga brott har begåtts vid terrorbombningarna av Gazaremsan har jag lyssnat till de hundratals döda barnens tystnad och ropat ut min vrede mot egendomsfolket.
När Tjetjenien förvandlats till en grushög har jag ropat ut min avsky.
Där Iraks oljekällor har berättigat till ett anfallskrig utanför FN:s ramar har jag ropat på min Kyrkas fördömande.
Jag har ropat ut från denna predikstol ”Ta hem våra svenska pojkar från det smutsiga kriget i Afghanistan”.
Jag har tolkat din skapelse som vårt ansvar.
Med Mark Lynas ” Sex grader” har jag försökt att förkovra mig. Att informera, påverka, argumentera. Cykeln. Vindkraften. Alternativen till dagens råa energislukande värld.
Ansvaret för våra kommande generationers möjlighet att leva.
Jag har sett bilderna på isbergens smältande. På djurarterna som dör ut.
Jag har träffat människor som Peter Thoren som tänt ett hopp i mig.
Ja Herre. Jag har försökt bära fram sanningen som jag sett den i vår tid.
Var du, är du en god eller usel Herde? Har du tagit ansvar för dem du haft nära?
Herre jag har hållit mina fyra barns händer i mina händer.
Jag har följt dem genom livet och jag har älskat dem mer än något annat.
Jag har hedrat min mor och min far.
Du vet Herre att mina barns mor och jag delade på oss, men behöll det goda samtalet.
Du vet Herre att jag misslyckats många gånger.
Du vet Herre att den jag älskar vill jag värna.
Så Herre jag har försökt vara en Herde för dem jag haft nära.
Var du, är du en god eller usel Herde? Har du kommit ihåg också det lilla?
Ja Herre. Jag har läst om vilka som vunnit en biljett hit eller dit. Om tipspromenaders resultat
Om resultat i simning, och alla andra idrotter. Jag har läst om dagens ros. Jag har kommit ihåg namnsdagarna. Jag har försökt komma ihåg födelsedagarna. Och till dig som är här och fyller år just idag, och ändå har valt att komma hit, sannerligen din present finns vid utgången och den skall jag överräcka till dig.
Och allt detta Herre för att eventuellt kunna glädja någon.
Så visst Herre har jag försökt att komma ihåg det lilla.
Var du, är du en god eller usel Herde? Var du bland dina människor?
Herre. Predikstolen är inte stor. Min mötesplats har varit där ute. En Storgata. En Storgatsbacke. En Bruno Mattssons plats. Ett Hemköp. Affärernas mångfald. Platsen där Madeiran lagras. Platser där människor samlas om aftonen.
Där marknaden varit. Lottståndets fönster ut mot världen. Träningsrundorna runt Osudden. Alandsryd. Elljuset på Vråen. Folkets Park
Ja Herre. Varhelst människor varit har jag försökt vara där.
Så visst Herre har jag försökt att vara bland människorna.
Var du, är du en god eller usel Herde? Vaktade du över dem du var chef för?
Herre jag samlade dem regelbundet. Och gröten var het som för katten i samtligas skålar.
Och någons tid är kortare än den andres, någons möjlighet mindre än den andres.
Men vaktade över dem gjorde jag Herre, och försvarade dem för yttre faror.
Men jag var inte klok som du Herre, jag förstod inte att den största faran är när hotet kommer från dem du har riktigt nära.
I drömmen såg jag någon som påminde om Roland Niederman i Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”, honom som inte ens Paolo Roberto klarade av, men Herre jag förstod inte din dröm.
Så visst Herre, jag var en usel herde.
Var du, är du nu bitter du usle Herde?
Nej Herre inte är jag bitter. Jag är bara lycklig att jag fått privilegiet att under 15 år vara Herde för alla dessa fantastiska människor.
Att få möta så mycket kärlek. Få uppleva så mycket. Få se, få lära, få lyssna.
Få känna hur mycket jag har kommit att älska denna skavda stad, som själv har gjort mig skavd.
Hur jag älskar nästan alla av dessa människor.
Det finns ingen bitterhet, bara en stor tacksamhet och naturligtvis en stor, stor saknad.
Så vad skall du göra nu du usle Herde?
Jag ska gå hem. Ta fram yxan och gå ner till de stora aleklumparna som skall klyvas.
Då kommer snart katten, Bullen katt, då skall jag släppa yxan, lägga mig på alla fyra, borra in mitt huvud i hans mjuka päls, höra hur han spinner.
Hans herde har jag aldrig varit.
Men han har varit min gode Herde, min tröstare i alla dessa år som Kyrkoherde i Värnamo.
Sen ska jag ta honom i knäet, titta ut över Prostsjön.
Som Nelson Mandela.
Det blev kanske inte riktigt som jag tänkt. Men jag kan le åt det som varit, och jag kan le mot det som kommer.
Tack alla ni underbara människor i Värnamo för er vänskap och ert stöd.
Gud välsigne er alla.
Pär A.J. Persson, kyrkoherde