Fars dag 2018, är i den elfte dagen, i den elfte månaden.
I den elfte timmen, på den elfte minuten, var det 100 år sedan vapnen tystnade på västfronten under första världskriget.
Få saker i den moderna historien, kan väl förknippas mer med döden, än det ”stora kriget”.
Den lilla människan, uppjagad av forntida ideal att slåss för ”kung och fosterland”, hamnade i skyttegravar som dominerades av kulsprutor, artillerigranater och gas. De högre officerarna ”stred” för heder och ära från slott och herresäten, på behagligt och tryggt avstånd från fronten.
Köttkvarnarna, som vid Verdun, Ypres, och Somme, där hundratusentals män skickades fram för att förgås i gyttjan, kommer alltid att ha ett vansinnets skimmer över sina namn.
250.000 franska soldater förintades, utan minsta spår, under 4 års strider bara på västfronten! Någons son, någons make, någons käraste, som aldrig fick en begravningsplats för de närmaste att gå till.
En av få saker som kunde växa i marken i Ingenmansland, var den röda vallmon. Denna symbol, ”the Poppy”, används än idag för att dra in pengar till soldatfamiljer inom det brittiska samväldet, då det tyvärr inte rådde fred många dagar under 1900-talet, och inte heller under 2000-talet.
”På Flanderns fält” är en dikt av John McCrae, som för evigt knutit an västfronten i Flandern med döden och vallmon.
I Flandern vajar vallmons blad
bland fältets kors i rad vid rad
där vi nu vilar; och i skyn
blir lärksång över skogens bryn
knappt hörd för fältets kanonad
Vi är de Döda. Nyss en dag
njöt vi av kärlekens behag
i solens sken där korsen står
på Flanderns fält
Tag upp den hårda kampen med
vår fiende i täta led
och lyft vår fackla, den som for
utur vår hand där vallmon gror
Vi sover ej i evig fred
på Flanderns fält
Han själv utsattes för klorgas 1915, och dog i sviterna av detta 1918.
I allt detta fanns ett broderskap som nästan övergår våra förstånd av idag.
”The Grimsby Chums”, började som ett upprop från en engelsk skola där 200 elever grundade stommen. Dessa utökades med mer unga män från Grimsby och lite senare även från grannorterna.
Alla dessa hamnade i samma regemente som fick sitt elddop förste juli 1916 vid första slaget vid Somme.
Av 17 officerare kom 2 tillbaks.
Av 587 meniga kom 100 tillbaks
Kamratskapet var känt vida kring, vilket bekräftades än mer 2001.
Vid byggandet av en ny BMW-fabrik, fann man 20 av ”the Grimsby Chums” begravda tillsammans, sammanlänkade, arm i arm.
Sverige har förskonats krigets fasor i mer än 200 år. De flesta av oss kan förvänta oss att dö av sjukdom eller hög ålder, inte av en kula, ett granatsplitter eller sittandes fast i ett brinnande bombat hus. Detta varken som soldater eller civilister!
31/10, i Älmhults kyrka, fördes Hugo Jönsson till den sista vilan.
Hugo blev 96 år gammal. Han var 17 år när andra världskriget bröt ut, inte ens 30 när det var krig i Korea, och fick följa både det kalla kriget så väl som Vietnamkriget.
Tänk på allt som han fick uppleva under sitt långa liv.
Som begravningsentreprenör fick han en närhet till döden som de flesta människor inte skulle kunna stå ut med, men som vi andra ska vara tacksamma för att någon tar på sig!
Avslutningsvis en så kallad ”övergång” från det gamla till det nya.
Första världskrigets mest ökände pilot var Manfred von Richthofen, även kallad den röde baronen.
Den röde baronen, var också Snobbens ärkefiende i seriernas värld.
Det finns en underbar serieruta där Charlie Brown och Snobben sitter på en brygga och tittar ut över vattnet.
”En dag kommer vi alla att dö, Snobben” säger Charlie.
Snobben svarar:
”Sant, men alla andra dagar kommer vi inte att göra det!”
Dum spiro, spero.
Så länge jag andas, hoppas jag!
Dan Blixt