Dagens whisky den 10/12 är:

Ben Nevis

Region: Highlands
Ålder: 19 år, kokat 1999
Styrka: 49,7 %, naturlig fatstyrka
Fat: Barrique singelfat, 318 flaskor
Buteljerare: Wernamo Whiskyvänner

Doft

Sommardag på altanen med ett glas dessertvin i ena handen och en Romeo y Julieta i den andra. Valnötter och polermedel för metall. Frukterna som simmar runt har lite svårt att utmärka sig när kamfer och rå choklad tar mer plats.

Med vatten framträder en medicinal kvalitet och kraftigt övermogna plommon. Dessutom … gips? Lite natriumglutamat i bakgrunden.

Smak

Körsbär, krusbär och en fullmogen grapefrukt. Tobaken hänger med, kul! Efter en stund kommer det fram lite kryddor, i det här fallet koriander och grönpeppar. Råchokladen har nu blivit till kakaopulver.

Med vatten blir den torrare, mera vinaktig. Grapen visar sig vara en blodapelsin och den medicinala kvalitén är nu en ganska tydlig mintsmak, ja se livet… ? Dessutom finns det en utsökt sötma. Låt mig förklara, jag är diabetiker, så sött är ingen favorit hos mig. Men den här sötman är ”lagom” söt. Det är nånting mellan melass och min äppelstrudel. En ursäkt till er som inte smakat den, fast det är ju bara ert eget fel att ni inte går på provningarna… ?

Eftersmaken är hyfsat lång och väldigt sherry-aktig. Den utvecklas mot slutet dessutom, blir till svart te med lite kanel i botten och lite mera valnötter. Den här är en komplicerad historia, men om ni tagit er tid att låter den utvecklas, både utan och med vatten, har ni nog haft en ganska häftig upplevelse. Jag känner lite grann att en plutteflaska är för lite för att hinna hitta alla nyanserna. Men, men…

Avslutningsvis

Ni som har eller har haft vår Ben Nevis, vet vad det handlar om. Titta på era flaskor, skaka om dem lite och njut av den oljiga ”smutsen” som ringlar runt i flaskan. Det är så det ska se ut, mina vänner, den totala bekräftelsen att inget har tagits bort vid hanteringen av den här såsen.

Destilleriet är ett av de äldsta, grundat 1825 av ”Long John” McDonald. Sedan följde, som ni förstår, ett antal ägarbyten, vissa bättre, vissa sämre.

1941, under brinnande kriget, köpte den kanadensiske miljonären Joseph Hobbs destilleriet och 1955 installerar han en Coffey panna för att producera Grainwhisky. 1971 tas den bort och man återgår till att vara ett rent malt whiskydestilleri. 1978 dör så den gode Joseph och han son Joseph Jr. tar över.

Han har inte alls samma passion som farsgubben och 1978 tar det roliga slut för ett tag och man stoppar produktionen man säljer till en ny ägare som rekonstruerar destilleriet och öppnar åter 1984. Fast just de åren var svåra för destillerier…

1986 stänger man åter dörrarna för att för att 1989 sälja allt till Nikka Whisky. Efter det går produktionen smärtfritt, även om man inte varit lika duktiga som Suntory på att profilera destilleriet. Upp till 75 % av produktionen går till japan, där det används till främst till att producera den mycket populära Black Nikka. Med dessutom är man populära i Japan som singelmalt, man tillhör lätt de topp tio främsta singelmaltarna.

Slàinte!

Martin L.