Dagens whisky den 14/12 är:
Benromach
Region: Speyside
Ålder: 8 år
Styrka: 59,9 %, fatstyrka
Fat: 1st fill Sherry Hogshead
Buteljerare: Destilleriet
Doft
Torkade chilikryddade körsbär med andra röda frukter, i främsta ledet röda äpplen i släptåg. Röken kommer inte riktigt förrän efter ett tag och då är det en grillrök med doft av honungsglaserad fläskkarré. Det finns också en aning gummi i doften. Snart nog serveras det nötter på ett litet fat, jordnötter och macadamianötter. Medan jag tuggar eftertänksamt på en saltad nöt, märker jag att fläskköttet är kryddat med färsk timjan och kakaopulver. Jag börjar bli hungrig…
Med vatten händer inte så mycket, annat än att röken verkar bli renare och fikon tittar ut ur den intensiva blandningen.
Smak
Oljig, smutsig röksmak av bränt gummi och möbelpolish upplandad med torkade frukter. Någon har försökt att släcka elden med sågspån och sedan har de försökt dölja spåren med sågspån. Här har det färska sherryfatet uppenbarligen lekt hejvilt som en valp på skohyllan.
I med vatten och… nu verkar den bli mer välbalanserad, noter av läder och mörk choklad blandar sig med lite muskotnöt och skapar en trevlig, ganska torr upplevelse. Det tar inte lång tid heller, förrän det kommer en sirapssöt sötma och understryker smakupplevelsen.
Avslutningsvis
Den här var lustig, trevlig i doften men behövde verkligen vatten i smaken. Det lite speciella med den här ”Peat Smoke” buteljeringen är att man buteljerat i fatstyrka. Det gillar ju vi och jag skulle vilja påsta att den blev avsevärt intressantare därmed.
Benromach är en udda fågel bland Speyside’s destillerier. Är det något destilleri som slår vakt om gamla traditioner och äldre hantverk så är det just Benromach.
Ambitionen är att göra whisky såsom den gjordes på 1950-talet, med gammaldags kornsorter och malt som röks hårdare som förr. På Benromach har man tid, man jäser i jästunnor av trä, längre än hos de flesta, och destillerar med knapp styrfart. Därefter lagras whiskyn uteslutande på förstagångsfat. Allt detta påverkar såklart whiskyn, som blir fruktigare och får med sig mycket rökfenoler, dessutom får den en kraftfull kick av de aktiva förstagångsfaten. Benromach använder sig av en betydande del torvtorkad malt (10–12 ppm). Det gör att rökigheten i whiskyn blir mer påtaglig än på andra håll i Speyside.
Då och då producerar man dessutom en ännu hårdare rökt malt (34 ppm) genom pannorna och dra till med en rejäl 100 % rökwhisky som de kallar Benromach Peat Smoke och det är just den vi har smakat idag.
Till årets utgåva har destilleriet för första gången använt whisky lagrad på sherryfat, även dessa, som alltid på Benromach, uteslutande first fill. Resultatet är en rejält rökig sherryskönhet som väcker åtminstone mina lustar.
Destilleriet är ett gammalt sådant, grundat 1898, mitt under den stora whiskyboomen. Det har ändå inte haft ett enkelt liv nedrustat två gånger och uppnådde inga större framgångar, förrän Gordon & McPhail köper det 1993.
Eftersom det inte fanns mycket att leka med, använde man de första fem åren, fram till 1998, till att återskapa produktionslinan och dessutom göra det i väldigt traditionell stil. Man byggde också ett ganska snyggt och fram till Covid-eländet välbesökt besökscenter. Anledningen till att en gammal buteljerare som G&M gör en sådan investering är enkel: det är allt svårare att få köpa fat.
G&M var som ni kanske vet först med att sälja singelfat whiskies och rena maltwhiskies. Det var Glenfiddich som blev uppmärksammade för det när de började, men G&M var långt tidigare. Deras renommé är fullständigt klanderfritt och länge kunde de komma och gå på destillerierna och köpa vad än de pekade på.
Så är det inte längre, destilleriägarna har blivit … mer korkade. De tror att de skyddar sitt varumärke från undermåliga buteljeringar om de håller sin sås borta från oberoende buteljerare, vilket jag inte alls håller med om. Men de är större än jag och därför har de alltid rätt… ☹
Om du vill ha mer fakta, behöver du inhandla Malt Whisky Yearbook 2021, kanske redan på vår nästa provning i januari.
Slàinte!
Martin