Dagens whisky den 14/12 är:

Glen Scotia

Region: Campbeltown
Ålder: 21 år, kokat 1992
Styrka: 50,9 %, naturlig fatstyrka
Fat: Bourbon singelfat, 214 flaskor
Buteljerare: Jack Wieber

Doft

Kol, läder och öl, Ale och Stout. Det är en ganska kvävande doft, den känns väldigt ”norra England”.

Med vatten ändras karaktären drastiskt. Kolet har nu tagit ett steg bakåt, nu kvarstår endast röken och den är inte osympatisk. Den vakanta platsen tas nu upp av nyklippt gräs i en fruktträdgård.

Smak

Torr. Svartkolen hänger med, likaväl som bittra apelsiner.

Med vatten kommer det fram lite Mescal, en aning tobak och nån sorts te. De bittra apelsinerna hänger också med.

Eftersmaken är mellanlång riktigt överväldigande. Oljigheten är där hela tiden och den känns bara… varm. Mot slutet kommer det fram en skön smak av havssalt, apelsinskal och lite vaniljsås. Det tog tid att komma fram till det här, det är ingen enkel whisky. Nu när jag tittar på den tomma flaskan, ångrar jag att jag inte köpte en till mig själv…

Avslutningsvis

Glen Scotia öppnade portarna 1832, men under större delen av den tiden har man stått fast i skuggan av sin granne Springbank fast egentligen har båda fått mycket stryk genom åren…

Förr i tiden var Campbeltown en väldigt dynamisk whiskyregion. Som mest fanns det mer än 60 destillerier där! Anledningen var den alldeles utmärkta hamnen som förenklade transporten oerhört och dessutom var det mycket folk i den hamnen som gjorde affärer med amerikanarna.

Det ledde till att destillerierna koncentrerade alla sina ansträngningar på att få fram kvantitet och de struntade i kvalitet. Sedan kom 1920 med prohibitionen och sötebrödsdagarna var slut. De flesta destillerierna överlevde helt enkelt inte och de som ändå klarade sig, brottades med det faktum att deras produkt var ansedd underlägsen sina konkurrenters.

En period av skuggliv följde, man producerade endast få dagar i veckan och med jämna mellanrum åkte man i malpåse. 2008, med finanskrisen, såg det ut ett tag som om alla destillerier i Campbeltown skulle läggas ner.

Nu blev det inte så, utan man fick till slut ihop det. Ryktet förbättrades och man satsade hårt på singelmalt och inget annat. Resultatet blev, som man säger, gott. Idag är man mångas favoritsås och gamla skrönor kan få nytt liv…

Slàinte!

Martin Liska