Dagens whisky den 17/12 är:

Lochindaal

Region: Islay
Ålder: 9 år, kokat 2007
Styrka: 62,1 %, naturlig fatstyrka
Fat: Bourbon singelfat, 233 flaskor
Buteljerare: Weinhaus Hilgering och Flickenschild Whisky & Cigars

Doft

En fet bit sidbog, rökt med körsbärsträd i hemmaröken. En lätt doft av mentol i bakgrunden som efter en stund lutar åt tigerbalsam. När det lugnar ner sig med käftsmällarna, visar sig de sköra dofterna, melon och banan. Klart de inte hade någon chans mot sidbogen och mentolen i början… ?

Med vatten är den kraftigare i rökdoften. Lite mera tång och fiskolja. Samtidigt finns det något sött i bakgrunden, det retar mig att jag inte kan identifiera det. Frukterna är också kvar, men nu är de verkligen långt bak i kön.

Smak

Brinnande skog och amerikanska pannkakor med lönnsirap. Det finns också något medicinalt, typ franskt munvatten.

Med vatten blir smaken klart metallisk, vaniljkola

Eftersmaken är ganska lång och full av eukalyptus kryddad med en liten aning ingefära. Mot slutet är det åter munvattnet som gör sig påmint, samt marsipanbiten, som egentligen orsakade att du behövde munvattnet… ?

Avslutningsvis

Lochindaal ligger på norra stranden av Lochindaal och heter egentligen Bruichladdich. Det grundades 1881 och levde sitt liv som den fula ankungen i lite drygt 100 år. 1983 stoppades produktionen för ett kortare tag, 1993 köptes det av Invergordon som drev det i två år innan det åter åkte in i malpåsen.

Men 2000 ändras allt. Först kommer Murray McDavid med Mark Reynier i spetsen och fyra andra investerare och köper rubbet för £6,5 miljoner, inklusive lagren av tidigare producerat godis. Och det var tur att de hade dessa att tillgå, annars skulle man inte haft något att sälja.

Istället började man en smart marknadsföring och man valde mycket noggrant bland faten och presenterade fantastiska godbitar. På två år lyckades man vända destilleriets rykte, från skittråkig, till hyperintressant och supertrendig.

Så marknaden stod väl redo, när man kunde presentera sin egen produktion, där man experimenterat kraftigt för att chockera och imponera. Man delade upp det så att Bruichladdich blev den svagt rökiga malten, Port Charlotte den rökiga och Octomore den överjävligt rökiga. Vår Lochindaal är alltså egentligen en Port Charlotte som i vår vän Manfreds händer tog tillvara på namnet Lochindaal.

2012 tyckte investerarna att det fick räcka och sålde destilleriet till såskonglomeratet Remy Cointreau. Blev det nån vinst, undrar ni? Jo tack, man sålde för £58 miljoner…

Kort därefter sålde Mark även företaget Murray McDavid till Aceo Ltd. Han tyckte väl att det tog bort viktiga dygnstimmar från livsnjutandet… ?

Slàinte!

Martin Liska