Dagens whisky den 18/12 är:

Longrow

Region: Campbeltown
Ålder: 14 år
Styrka: 57,8 %
Fat: refill Oloroso sherryfat, 9000 flaskor
Buteljerare: destilleriet

Doft

Jag sätter mig tillrätta i min gamla läderfåtölj och tar ett djupt andetag. Mina skor bär fortfarande spår av morgonpromenaden i skogen, det var ganska fuktigt och spåren av skogsmossan och vildljungen följde med hem. Nedanför fönstret står Renata vid trägrillen och lagar till lite honungsmarinerade baconskivor.

Jag funderar på om jag ska vänta, eller om jag ska smaka på jordgubbarna och de mörka vindruvorna som ligger i en glasskål bredvid mig. Vad är det för en udda doft som snurrar runt hela tiden? Det är svavel, minsann! Undrar, var den kommer ifrån? Örter och kryddor blandas med träet från grillen. Jag blundar och glider in i tupplurens förlovade rike med ett leende på mina läppar, min sista tanke är att vi måste städa bort de nerfallna äpplena, de börjar lukta lite ruttet. Det här kommer att bli en bra dag…

Smak

Oljig karaktär med en intensiv rökkaraktär. Svartkrutet ansvarar för svavlet och det finns en karaktär av väldigt mogna vindruvor, inlagda körsbär och övermogna äpplen.

Med lite vatten framträder skogshonungen med sin osöta sötma, om ni förstår vad jag menar. Högoktanig choklad och en glad bit saltlakrits efter ett tag framträder mera peppar, timjan och rosmarin.

Eftersmaken är mellanlång och det är förbaskat synd. Baconlindade plommon, mörk choklad, sherry och den där lilla svavelsmaken som kan vara störande eller inspirerande.

Om det här hade varit en fin Speyside whisky, hade svavlet varit störande. Men i denna rökiga Longrow stör den mig inte, jag förväntar mig nästan något som välter mig när jag dricker en Longrow. Fast jag tror att just svavlet gör att man kan tro att den är yngre än sina nästan 15 år. Jag gillar den.

Avslutningsvis

Longrow produceras, som ni alla vet, eftersom ni är inte bara Whiskyvänner utan även whiskyfans av enorma mått… 😉 av Springbank destilleriet. Detta är verkligen inte ett destilleri bland många och jag ska skrapa lite på ytan åt er.

Destilleriet grundades 1828 av familjen Reid. Ett år senare hamnade man i ekonomiska svårigheter och då sålde man rubbet till Archibald Mitchell, som ändå varit delaktig i grundandet. Och sedan dess har man inte haft några ägarbyten.

Det betyder inte att livet för destilleriet har varit enkelt, man har gått igenom mycket svåra perioder. 1926, när den ekonomiska krisen slog till, var man tvungna att stänga ner verksamheten, men 1933 kunde man åter öppna.

1960 slutade man mälta sin egen malt och koncentrerade affärerna på att producera sås för blended marknaden. Detta fick man betala priset för när whiskymarknaden mer eller mindre kraschade i början på 80-talet. Destilleriet stängde återigen ner 1979, men man sålde inget utan väntade på bättre tider.

Dessa kom 1987, då ägaren Hadley Wright, tillika direkt ättling till Archibald, kunde återuppta produktionen. I samma veva bestämde han sig, för att aldrig utsätta sig för andras lycka eller olycka och istället basera sin framtid enbart på singelmalt. Man började återigen mälta själva och är idag det enda destilleriet i Skottland som mältar 100% av sitt behov.

Man har en kapacitet på ca. 150 000 liter råsprit årligen, men pandemi-året 2020 var besvärligt och man lyckades endast gråta fram 120 000 liter värdefulla tårar. Man producerar tre väldigt olika whiskies, Hazelburn, som är helt orökig med 0 PPM, Springbank på 12 – 15 PPM och Longrow med sina 50 – 55 PPM.

Om du vill ha mer fakta, behöver du inhandla Malt Whisky Yearbook 2022, kanske redan på vår nästa provning.

Slàinte!

Martin