Dagens whisky den 2/12 är:

Ledaig

Region: Islands (Island of Mull)
Ålder: 7 år, kokat 2009
Styrka: 46 %, okylfiltrerad, ofärgad
Fat: 2 st. Hogshead fat
Buteljerare: Signatory

Doft

Först en extra koll på flaskan… nej, det är inte den nya Ardbeg ten. Tjära, sot, sjögräs och ostron. Den är väldigt ren och ”ärlig” i doften.

Med vatten kommer det fram en mer metallisk doft, lite grann som gammal järnväg. Det doftar också tidningar… på en järnvägsstation… svårt för er ungdomar att kolla, ni känner ju varken till järnvägsstationer eller tidningar! 😉  

Smak

Vilken uppfriskande smak! Rök blandad med mandel och citron. Det påminner om det där gamla klistret som fanns i skolorna förr, som doftade mandel.

Med vatten kryper det fram lite salt och rökt fisk understruket av ytterligare citronskal.

Eftersmaken är krispig och klar, men ack så kort…den påminner verkligen mycket om Ardbeg.

Avslutningsvis

Som ni säkert vet, produceras Ledaig på Tobermory destilleriet på ön mull. Där verkar de vara något ambivalenta angående sin whisky. Man startade visserligen producera innan ”The Excise Law”, redan 1798, men så snart det skulle beläggas med skatt, gick det sämre och 1835 lade man ner. Sen hände inget på 40 år, innan man startade igen och så höll man på hela tiden.

Destilleriet hette först Ledaig, bytte sedan namn till Tobermory och man producerade endast orökig whisky, därför att det var vad blended-industrin ville ha. 1930 stängde man så åter och öppnade först 1972, då återigen som Ledaig Distillery Ltd. Det ägdes och drevs av ett Liverpoolbaserat skepparföretag och spanska Domecq sherry.

Låter det som ett framgångsrecept? Det var det inte, redan 1975 gick man i KK och tre år senare blev man uppköpt av Kirkleavington Property Co från Yorkshire. En fastighetsägare var alltså den senaste räddaren…

Nåväl, han delade lite på gracerna, startade ett separat företag för whiskyproduktionen (Tobermory Distillers Limited), hyrde ut en del byggnader till ostlagring och byggde lite lägenheter på en del av marken.

1982 började man åter producera såsen och sedan gick det som på räls! Om rälsen ligger i Sverige i modern tid… Rälsen tog slut 1989, då malpåsen togs fram igen… ☹

1993 så köptes destilleriet av Burn Stewart för högst modesta £600 000 + £200 000 för whiskyn på lager.

Whiskyn som produceras då… ja, man har hoppat på favorittåget för dagen, dvs. olika slutlagringar på roliga fat: Manzanilla, Port pipe, Madeira osv. vad den orökiga Tobermory anbelangar, så tycker jag nog att det finns en bit kvar att gå, däremot så är jag en stor fan av den rökiga Ledaig.

Hoppas ni tyckte att den var lika god som jag tyckte, undrar vad vi ska smutta på imorgon…

Slàinte!

Martin Liska