Dagens whisky den 22/12 är:

Glenfarclas

Region: Speyside
Ålder: 14 år
Styrka: 57,4 %, fatstyrka
Fat: Refill Hogshead singelfat
Buteljerare: Destilleriet

Doft

Väldigt mycket sherrydoft, speciellt med tanke på att det är ett refill sherryfat. Russinen faller som hagel på julafton och när näsan lugnat sig från alkoholschocken, hittar jag bredvid russinen även torkade röda vinbär, röda vindruvor, mörk karamell och smörkola.

Med lite vatten (den behöver verkligen vatten) blir den ännu mera nyanserad med dadlar, plommon och nypressad apelsinsaft. Det finns en underbar doft av vildhonung och röda bär som leker med mörk choklad. Mums!

Smak

Russinen hänger med i smaken också, fast här har de sura körsbär med sig att hålla i handen. Det finns en klar träsmak, men den drar mera åt möbelpolish-hållet. Lite rivna apelsinskal och chokladtårta ligger i bakgrunden och lockar med sin fräschör.

Med vatten blir allt lite mildare och då tycker jag mig hitta även lite grapefruktjuice som lägger sig bredvid de andra frukterna.

Eftersmaken är intensiv och lång. Mörka körsbär och russin, en liten gnutta bittermandel och rödpeppar. När det har vilat färdigt, viftar det farväl med en lätt antydan av piptobak och läder.

Avslutningsvis

Set är ändå lustigt, hur Glenfarclas sälla gör en besviken. När vi hittade denna specialbuteljering av Family Casks för Tyskland, funderade vi på att den kanske är lite ung. resultatet får tala för sig självt, det är en högst minnesvärd dram som jag hoppas att ni njöt av lika mycket som jag.

Destilleriet grundades 1836 av Robert Hay och levde ett framgångsrikt liv från första början i hjärtat av Banffshire. Närmaste grannarna är Benrinnes, Cragganmore och Dailuaine. Vattnet tas från källor på berget Ben Rinnes. Destilleriet hette inte alltid Glenfarclas, runt 1850 kallade man sig själva Glenlivet. Den lilla ego-trippen tog dock slut snart nog…

1865, efter Roberts död köptes destilleriet av John Grant som omgående leasade ut det till John Smith. Det avtalet avslutades 1870, då Smith byggt färdigt Cragganmore åt sig själv.

Från 1870 och framåt har alltså familjen Grant suttit i ledningen för destilleriet och är därmed ett av de sista familjeägda destillerierna i Skottland.

1896 genomförde man en grundlig ombyggnation av destilleriet och 1898, i samband med Pattison-krisen gick man i KK. ”Nä men vänta” tänker ni som inte vet vad Pattison-krisen var och jag kan förstå er förvirring. Pattison-krisen var en enorm ”IT-bubbla” som slutade illa, massor av destillerier lades ner. Jag ska berätta mer på någon provning längre fram.

Hur som helst, år 1900 stabiliserades situationen för Glenfarclas och sedan var det lugna vatten fram till 1960, då man dubblade kapaciteten. 1976 var det dags igen, med ytterligare utökningar. Idag har destilleriet en kapacitet på 3 miljoner liter råsprit per år. Man är kända som den främste förespråkaren för lagring av Sherryfat och den absoluta majoriteten av deras sås lagras i sådana.

Om du vill ha mer fakta, behöver du inhandla Malt Whisky Yearbook 2021, kanske redan på vår nästa provning.

Slàinte!

Martin