Dagens whisky den 11/12 är:

Benrinnes

Region: Speyside
Ålder: 15 år
Styrka: 56,2 %
Fat: Refill Bourbon med finish på Marsala Hogshead, 221 flaskor
Buteljerare: Alistair Walker Whisky Company, OB

Doft

Nämen oj, har vi buteljerat fel flaskor? Där här är väl en Calvados, gjord på fantastiskt doftande röda äpplen… och dessutom redan preppad för julen, visst finns det en kanelstång där också, dansandes lika vildsint som Enya… 😉

Efter att ha fått stå riktigt länge i glaset (jag känner inte för att vattna den här lilla finingen) hittar jag mer nötter och frukter, mandariner och vattenmelon. Några marmeladöverdragna biskvier rullar i en ring runt mig, nu måste jag smaka om de är kvar där med… 😊

Smak

Visst är det lustigt hur olika alkoholstyrkan slår i olika whiskies. Den här är ju 56,2 % men den glider ner hur lätt som helst.

Den är oljig och ”rejäl” i smaken. Calvados-karaktären hänger lite grann med in i smaken också, men nu är det mer frukter som slåss om uppmärksamheten, plommon, persikor och en antydan av mycket söta mandariner. Det finns något mera handfast som jag först har svårt att identifiera, men nu tror jag att jag vet – känner ni till godiset turkisk honung?

Avslutningsvis

Så, vad vet vi om Marsala viner? Ja ärligt talat inte så mycket. Det är från Sicilien och är namnskyddat till regionen. Guld och bärnstensfärgad Marsala görs på vita druvor som Grillo, Catarratto, Inzolia eller Damaschino, blandat eller var för sig. Rubin Marsala produceras av röda druvor som Nero d’Avola, Pignatello, Nerello Mascalese. Till dessa får man tillsätta max 30 % av de vita druvorna.

Sedan ska det lagras, 8 månader – fem år och resultatet är ett starkt dessertvin som går från något sött till jättesött.

Än vårat fat då? Vi har ingen aning och vi vet inte heller hur länge såsen slutlagrades på Marsala fatet, så det är svårt att berätta mer om påverkan. Fantasterna av Benrinnes kan säkert berätta vad som är de bärande grundsmakerna, men jag tillhör inte dem, så ta mina smaknoter för vad de är – personliga iakttagelser.

Destilleriet då? Ja där kan jag berätta avsevärt mer. Det grundades redan 1826, men blev inte så långlivat. Redan 1829 förstördes det totalt – av en störtflod! Ni som kommer på provningarna jag håller, vet att jag ibland pratar om ”riktiga destillerier” och menar då de som genomgått och överlevt en stor brand. En störtflod… nja… och dessutom överlevde inte destilleriet. Man byggde istället ett nytt några kilometer längre bort, så… inget ”riktigt destilleri”.

Fast 1896 brann det destilleriet nästan helt ner och behövde rekonstrueras från botten så… Riktigt Destilleri!! 😊

På 1960-talet, när i stort sett alla destillerier avslutade sina egna mältningar och började köpa färdigmältat, gick Benrinnes motströms och installerade en så kallad Saladin box. För er som inte vet vad det är, ska jag nu informera er. Ni som tycker att kunskap är en bökig och tung börda att bära som dessutom ger huvudvärk, kan hoppa över nästa paragraf.

Saladin boxen uppfanns på sena 1800-talet av Charles Saladin. Det är en avlång betonglåda med roterande rakor i vilken kornet är fuktat och roterar med hjälp av rakorna medan varm luft strömmar in genom det perforerade golvet på lådan. När kornet börjar blomma, tar man ut det och kör in det i en lågtempererad ugn, där luften återigen flödar rikligt och torkar malten så att den är redo att malas. Slut på lektionen.

1984 slutade så även Benrinnes med egen mältning och gick över till att handla färdigt som alla andra. Det finns endast mycket få officiella buteljeringar av Benrinnes, utan det mesta går till blends som J&B, Johnnie Walker och Crawford’s 3 star. Smakmässigt anses Benrinnes vara väldigt otypiskt för en Speyside malt, inte alls så lätt och blommig som de övriga utan mer köttig och matig.

Slàinte!

Martin