Dagens whisky den 15/12 är:

Ledaig

Region: Islands (Isle of Mull)
Ålder: 16 år
Styrka: 54,2 %
Fat: Refill Bourbon singelfat, 281 flaskor
Buteljerare: UD Bottler, OB

Doft

Det doftar hårt körda Pirelli-däck, men det lugnar snart ner sig och istället blir man överfallen av tjärade rep, hostmedicin och maltig rök.

Med vatten dyker det upp fler dofter som lime, rabarber och selleri. Du kan njuta av allt godiset med en skiva av det färska surdegsbrödet som också ligger där på smakbordet. Undrar om det inte är lite fiskolja i en skål där också…?

Smak

Den är förvånansvärt metallisk vid första kontakten med munnen, men sen kör den igång på riktigt och tro mig, den här tar ingen gisslan! Ostron, musslor och rökt lax. Hade jag bara hittat en hummer också, så hade det varit hälften av min mellandagsmeny som jag brukar ha med gubbarna. 😊

Några droppar vatten lockar återigen fram fruktigheten, med det finns ingen riktig sötma i den här läckerbiten.

Eftersmaken är tyvärr inte särskilt lång, men mycket läcker med mandlar och grapefrukt. Jag önskar att jag kunde ha den längre på smaklökarna!

Avslutningsvis

Först av allt, några ord om buteljeraren. UD bottler, som vi inte ser så ofta hos oss, är ett litet företag från Skottland och de gör bl.a. specialbuteljeringar som den här. Detta fat är buteljerat för tre whiskybutiker i Tyskland, varav en är Flickenschild från Itzehoe som vi handlar mycket av.

Ledaig kokas som ni kanske vet på Tobermory destilleriet och är den rökiga versionen av husets whisky. Destilleriet är inte precis en framgångssaga historiskt. Det grundades 1798 av köpmannen John Sinclair (allvarligt talat, kan man heta så? Jag trodde namnet var uppfunnet enbart för kiosklitteratur…) i staden Tobermory på ön Mull. Efter 20 år hade man byggt ut det till full kapacitet, men intresset från kunderna falnade och 1836 stängde man dörrarna och öppnade inte på 40 år!

Åter öppnade, bytte man ägare ett antal gånger och 1930 var det dags igen, tiderna blev svåra och destilleriet stängde återigen. Den här gången tog det inte 40 år att öppna – nej, man väntade istället 42 år, då ett rederi i samarbete med Domeneqc köpte rubbet och försökte sig på det. 

Det funkade inte så bra som man velat och 1979 såldes destilleriet till ett fastighetsbolag med det irriterande namnet Kirkleavington Property (Kirkleavington, Sinclair, är någon förvånad att destilleriet har haft det svårt?).  De bildade ett nytt bolag, Tobermory Distillers och försökte producera ett par år, men det var inte lika roligt som att bygga lägenheter, så 1982 sålde Tobermory Distillers lagerbyggnaderna till Kirkleavington Property som byggde om dem till – just det – lägenheter!

1993 kom så Burn Stewart Distillers, köpte destilleriet och whiskylagret för en veritabel spottstyver och sedan dess har det sett ljusare ut. Man började producera två sorters whisky, Tobermory som är orökig och Ledaig som var väldigt rökig med en fenolhalt på 35 ppm, vilket är lika mycket som Lagavulin och Caol Ila. På senare år har man gått ner till hälften rökighet.

Produktionsförhållandet är ungefär 50/50, men medan företaget satsat på att marknadsföra Tobermory som singelmalt, ser man sällan Ledaig i butikerna. Detta beror på ett stort intresse från blended industrin, de gillar att whiskyn är rökig i Islay stil, men inte alls lika oljig och medicinal. Ni hittar den främst i blends från buteljerarna Scottish Leader och Black Prince, dessa två tar ungefär 50 % av produktionen, den andra halvan hamnar främst hos mindre blenders.

Idag producerar destilleriet en miljon liter råsprit om året och mår förhållandevis väl, tack. Det har visat sig att det som inte dödar dig, stärker dig. Fast det är klart, Burn Stewart som äger destilleriet köptes upp 2003 av ett finansbolag baserat på Trinidad Tobago, så man ska väl inte ropa hej…

Slàinte!

Martin