Dagens whisky den 23/12 är:

Ballechin

Region: Speyside
Ålder: 15 år
Styrka: 57,5 %, naturlig fatstyrka
Fat: Sherry Butt singelfat
Buteljerare: Signatory

Doft

Medicinal kristalliserad maltrök, som en fast massagesalva, naturlig tjära och lite rökt kött. När det får stå ett tag, dyker det upp dofter av fuktig jord och rökiga téer och bacon på stekpannan. Det verkar som om vi är vid havet, för jag känner även doften av gamla rep och lite mentol i luften.

Med vatten blir den lite diffusare, men jag kan känna russin och lite eld. Efter ett tag blir den sotig, mustig och… udda. Spackel, anisfrön och träolja. Det kemiska är fortfarande kvar, men det påminner om en medicinsk tandkräm, ni vet, den där de sätter på och polerar tanden med när de gjort en ordentlig reparation. Svartpeppar i mortel och rökt havssalt snurrar runt där också.  En ganska så komplicerad doft.

Smak

Oj. Torvglöd, flytande tjära och flytande rök. Jättemycket tjära faktiskt. Starkt kaffe och riktigt salt lakrits, rökt paprika och sojasås. Någon steker en bit italienskt rökt kött en bit bort. Smaken är löjligt intensiv, jag ser tjejen som steker köttet framför mig och det var många år sedan, i Perugia. En galen upplevelse.

Med vatten verkar röken och de medicinala smakerna hitta till varann. Den blir lite vagare, men egentligen inte alls sämre, bara annorlunda. Den smakar fett, köttigt och kraftigt i meningen ”jag kommer att bli mätt” kraftig.

Eftersmaken är lång och sötare än den smakade. Nästan som sirap. Mot slutet dyker det upp lite örter och en aning omogna valnötter.

Avslutningsvis

Vilken whisky! Jag är ledsen om jag svävade ut lite för långt, men den väckte verkligen minnen får tider sedan länge svunna.

Destilleriet, som alltså heter Edradour, är gammalt nog, det grundades 1825, fast det hette Glenforres då och grundades av bönderna i området som ville ha avkastning på sina grödor. Namnet Edradour dyker upp första gången 1837.

Destilleriet lever ett undanskymt liv och producerar mycket små mängder sås. Anledningen till att det överlever – misstänker jag – är att det är sagolikt vackert och kostade säkert små pengar att driva. 1982 bygger dåvarande ägaren Pernod Ricard ett besökscenter, vilket verkligen säkrar destilleriets varande.

2002 händer det stora grejer. Då köper Andrew Symington destilleriet för 5,4 miljoner pund. Resten är historia enligt känt mönster. Intressanta slutlagringar, större noggrannhet vid valet av fat, ny produktion av rökig whisky (vår Ballechin) och man går helt enkelt från klarhet till klarhet.

2018 har efterfrågan på den ickerökiga Edradour blivit så stor att man bygger ett nytt destilleri vid sidan om det gamla. Det stod färdigt nu 2020 och har resulterat i en årsproduktion på 200 000 liter råsprit. Samtidigt har draget efter Ballechin minskat avsevärt och det produceras nu endast i det gamla destilleriet i löjliga mängder. 2020 blev det 13 000 liter.

Vi kan inte avsluta detta utan att nämna buteljeraren Signatory. Andrew och Brian Symington startade Signatory 1988 och de har varit mycket duktiga på att presentera väldigt intressanta whiskies som ofta är ganska unika. Kolla bara 2013, då de gav ut Craigduff 1973 (och det vet ju alla att det är en extremt ovanlig rökig Strathisla ;)), Glencraig från 1973, Mosstowie 1979 och Glen Mhor från 1982. Kul serie whiskies, eller? Andrew, som köpte destilleriet jobbar där i den dagliga produktionen och njuter av livet fullt ut.

Om du vill ha mer fakta, behöver du inhandla Malt Whisky Yearbook 2021, kanske redan på vår nästa provning.

Slàinte!

Martin