Bladnoch
-
- Region: Lowland
- Ålder: NAS
- Styrka: 52,2 %
- Fat: Bourbonfat och nya ekfat
- Buteljerare: Destilleriet
Doft
Här kan man tala om STOR doft! Smördegskakor med äppelsås och för att det inte ska vara för osunt har man även plockat fram fullkornsmüsli som sockrats upp ordentligt. Allt är väl täckt med bourbonvanilj, men visst hittar man en liten After Eight lite grann runt hörnet…
Med några droppar vatten, som den tål väl, blir den mera vaniljig samtidigt som kornet i malten poppar upp mer. Med tiden blir vaniljen ännu mera intensiv, så jag är inte säker på att det är nån större nytta med vattnet
Smak
En välbalanserad krämig smak med riklig sötma och vanilj. Direkt bakom den spatserar smörkolorna stolt mitt i vägen. Äpplena ligger på en bädd av müsli som flyter i en skål med bananpuré. Efter ett tag dyker det upp en lätt pepprighet som bryter snyggt mot allt det söta. En liten bit halvmörk choklad snurrar också runt och lockar mig.
Med vatten blir den återigen mycket intensiv i vaniljsmaken och dessutom är det lite som att käka rå kakdeg.
Eftersmaken är kort med mörkrostat kaffe och mjölkskum. Slutet är lite bittert.
Slutsats
Låt mig bara klargöra att jag älskar Bladnoch. Denna underbara Lowland pärla är en sås som alltid lockar fram ett leende på mina läppar och Liora är inget undantag. Den är inte så dyr och jag tycker alla bör ha den i baren för sina gästers förnöjelse.
Destilleriet då, Ja ni… vad ska jag säga…
Egentligen är det urgammalt, grundat redan 1817 av McLelland familjen, som ägde det fram till 1911. Därefter producerade man bara av och till fram till 1937, då destilleriet stängdes.
Denna olyckliga status höll i sig fram till 1956, då nya ägare installerade fyra pannor och började koka igen. 1985 köpte United Distillers (nuvarande Diageo) destilleriet, men de tyckte bara att det var kul fram till 1993, då de lade det i malpåse.
Så där låg Törnrosa i all sin skönhet i tålmodig väntan på Prinsen. Hon behövde inte ens vänta jättelänge, redan året därpå kom han på sin vita springare. Eller, springare var det väl inte, snarare en riktigt fet yacht.
Han hette Raymond Armstrong och var en irländsk IT-miljardär som tyckte att det var allmänt irriterande att han inte hade någonstans att ta kompisarna – ja förutom till yachten då…
Och där låg Bladnoch, så vackert nära havet så han kunde parkera skutan på nästan promenadavstånd, gott om välbyggda hus på området som lätt skulle kunna byggas om till gäststugor. Det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet och Raymond bestämde sig snabbt – Henne skall jag ha!
Sagt och gjort, gamla ägarna sålde gärna, men skrev in i kontraktet att det inte får produceras råsprit på området. Detta spelade ingen roll för Raymond, han var mera intresserad av andra saker. Destilleriet köptes alltså av Raymonds konsortium, där även hans bror och ytterligare några personer var delägare.
När Raymond intog sin nya sommarstuga inspekterade han lagerhusen, som det finns gott om på området. De flesta lagerutrymmena var uthyrda till andra aktörer, fast det visade sig till grabbarnas stora glädje, att i köpet ingick ett stort antal agna whiskyfat.
Så de drack först och fann det vara gott, varefter de bestämde sig för att börja producera eget. Några vändor på skiljedomstolar och restriktionerna var borta. År 2000 producerade man sin första sås. Fest alla!
Men som vanligt med Bladnoch får de lyckliga sluten inte bestå… Brorsan Colin och en delägare till bestämde sig för att sälja. Eftersom Raymond och de övriga delägarna inte ville eller kunde, blev det en otrevlig rättegång som slutade med att man faktiskt var tvungna att stoppa produktionen 2014 och börja leta efter en köpare.
Denna nya ägare dök upp året efter, en viss David Prior från Australien köpte destilleriet och började producera under 2016. Han har även utvidgat ganska kraftigt, så idag producerar destilleriet uppemot 1,5 miljoner liter råsprit årligen. Jag håller i alla fall tummarna! Bladnoch och dess rena smak är för mig Lowland förkroppsligad.
