Dagens whisky den 18/12 är:

Glen Scotia

• • • Region: Campbeltown
    • Ålder: 11 år
    • Styrka: 54,7 %
    • Fat: Borbonfat med finish på Portvinsfat
    • Buteljerare: Destilleriet

    Doft

    Den här lilla godingen specialbuteljerades för Malts Festival 2023 och etiketten påstår att den är lätt rökig och lagrad i vitt portvinsfat, så få se nu… första sniffen avslöjar förvisso lite rök, men nog verkar det som om det som dominerar först är… ost? Visst påminner det om ost, men jag misstänker att det är den klassiska jod-doften i kombination med frukterna som finns i den här. Frukter finns det nämligen i överflöd, persikor och aprikoser som står för en viss sötma. Den får inte stanna kvar speciellt länge, när citrusfrukterna kommer stormandes med mandariner och apelsiner i första ledet.

    Lite vatten tillför verkligen något till doften, nu hittar jag det karamelliserade baconet som ligger och gömmer sig i den lilla pölen av ängshonung. Med detta kommer även lite peppar, men inte speciellt skarp sådan. Röken är verkligen subtil, den rör sig lite grann i bakgrunden, men är inget man tänker på.

    Smak

    OK, 54,7% är inte svagt, men… det var tusan vad skarp den här var på första sippen! Ögonen tåras, underläppen darrar och pipetten ser ut som min gamla teddybjörn, man vill bara krama den och utstöta lustiga små läten.

    Men nej, jag måste testa ordentligt utan vatten först… den har en aning oljig konsistens och första (andra) intrycket är att den är fruktig med ananas, apelsiner och kanske lite persika. Det kommer som en liten våg av sötma, men den försvinner fort och istället tar kryddorna över. Det är muskot, kakao och en aning kanel. Detta blandas med lite malt och blir ganska torrt.

    Nu är det dags för vatten att göra sitt jobb. Nu kommer grejerna flygande! Det är bakade äpplen, karamell och vaniljsås. En gnutta havssalt understryker smakerna och jag hittar även en skiva halvmörkt fullkornsbröd som inte är osympatisk.

    Eftersmaken är ganska lång, kryddig och lite metallisk. Röken är verkligen svag i den här, men den finns där och jag tycker nog att sötman förstärks med vattnet. En komplicerad whisky, så so de tenderar att bli när de lagras på portvinsfat.

    Slutsats

    Destilleriet Ligger alltså i distriktet Campbeltown. Det är inte oviktigt att påpeka detta faktum och jag ska förklara varför.

    Det grundades 1832 av Stewart Galbraith, då Campbeltown var stort. Det fanns runt 30 destillerier där och stället kallades i folkmun whiskyns huvudstad. Problemet var bara att man koncentrerade sig främst på kvantitet istället för kvalitet och producerade en ganska odrickbar sörja som förstörde ryktet för hela området…

    Den inställningen slog hårt mot området då den finansiella krisen som följde i första världskrigets fotspår innebar att konsumtionen av whisky minskade kraftigt. USA bestämde sig som bekant att bli helnykterister och det gick ju lika bra som i Sverige. Men eftersom USA var en av de störst konsumenterna av Campbeltown whisky och resten av whiskyvärlden ointresserad, så raserades affärerna mycket snabbt.

    Ett av de första offren var destilleriet Glengyle, som efter ett rejält legalt bråk med Springbank lades ner. Det lustiga var att båda destillerierna ägdes av bröderna Mitchell, William hade Glengyle, John hade Springbank.

    Hursomhelst, en efter en föll destillerierna av pinn. Ägaren av Glen Scotia, Duncan MacCallum, blev så deprimerad, att han dränkte sig i den konstgjorda sjön Campbell Loch som man byggt som vattenreservoar för destilleriet. Folk säger att han fortfarande spökar där…

    Man monterade ner destilleri efter destilleri och det gick så långt att Springbank till slut var det enda fungerande destilleriet i Campbeltown. SWAC beslutade då att ett destilleri inte kan vara ett eget distrikt och skrotade det. Dåliga nyheter för Mitchell-familjen, verkligen dåliga. Genom alla år hade man nämligen kultiverat idén att Springbank var en extra premium whisky, bättre på alla sätt och vis och det faktum att man hade ett eget distrikt hjälpte definitivt till.

    Då var man tvungen att köra igång nåt fort och det enda destilleriet som fanns kvar som inte var nermonterat var Glen Scotia. Destilleriet hade egentligen aldrig lagts ner, så det var inga problem. Personalen från Springbank fick helt enkelt jobba lite extra och köra båda destillerierna. Nu räckte det ändå inte, whiskyrådet tyckte ändå inte att det räckte för att ha ett eget distrikt. Då bestämde sig familjen för att starta ett tredje destilleri och det blev det tidigare familjeägda Glengyle. Sprittillståndet fanns ju redan i familjen, så det låg närmast till hands. Då hade man plötsligt lika många destillerier som det tynande distriktet Lowland och då kunde whiskyrådet inte längre neka – Campbeltown var tillbaka!

    Glen Scotia fortsatte att producera med vissa avbrott som var ganska långa, men var hela tiden ett litet och väldigt ointressant destilleri ända tills lyckan ändrades 1999. Då tog Loch Lomond Distillers över destilleriet och man bestämde sig fort för att höja kvalitén. Detta gjordes kvickt, man stramade upp produktionen och ändrade lagringen fundamentalt. Resultatet syns nu mycket tydligt i försäljningen, då Glen Scotia blivit högt eftersökt. Man ska i 2024 utöka kapaciteten från 800 000 liter/år till 1,2 miljoner liter/år. Lycka till! 😊