Clynelish
-
-
Doft
Som ni vet brukar jag inte kommentera färgen, eftersom den inte har mycket att säga till om smaken… men här måste jag göra ett undantag! Den här såsen påminner starkt om amerikanskt kaffe i färgen, man ser med nöd och näppe till andra sidan glaset, som… ja som amerikanskt kaffe! 😊
Så till doften… vem har kladdat med chokladen, den är ju överallt. Den fuktiga trädgårdstorven vill också vara med på ett hörn, liksom torkat nötkött och en liten aning sojasås. Efter att ha värmt upp glaset ordentligt hittar jag även vit tryffel och minsann om det inte är lite porcini på fatet också
Med vatten kommer det fler klassiska dofter av gammal ek, men de blir inte överväldigande så det är ju bra.
Smak
Det här är en hel måltid! Den är köttig och jordig som kanske ingen annan sherrylagrad sås jag smakat. Det finns också en naturlig tjära och rökighet som blandar sig med saltlakrits, nyrostade chokladbönor, kardemumma och gummi.
Med vatten lugnar den ner sig och då kommer de torkade frukterna, pumpafröna och fruktkakan fram. Fortfarande hittar jag tryffeln och sojasåsen, men jag undrar om det inte är mera åt Hoisin sås som det går.
Eftersmaken är lång och intensiv med choklad och salt. Mot slutet blir den ganska pepprig. Trots den långa tiden på Sherryfat har den inte blivit totalt kidnappad av läder eller kål, så den här är verkligen utmärkt.
Slutsats
Då är vi framme vid den sista whiskyn och de sista orden jag behöver skriva för i år! 😊
Så, först och främst: vet ni varför Clynelish är så speciellt? Jo, det ska jag förklara. När det kommer till nysprit för en blivande singelmalt, finns det följande grupperingar av grundsmaker:
1. Nötig
2. Gräsig
3. Svavelaktig
4. Den mest ovanliga – vaxig.Den sistnämnda grundsmaken tillverkas bara av ett fåtal destillerier, Deanston, Aberfeldy, Dailuaine och främst Clynelish. Ägaren Diageo uppskattar denna smak så mycket att 2016, när Clynelish stängdes under ett helt år för att rekonstrueras och utökas, fick ett annat av deras destillerier, Dailuaine, börja producera vaxigt för att kompensera bortfallet. Den smakkaraktären än nämligen mycket viktig för Johnnie Walker Gold Label.
Vill ni ha lite historia också? OK då. 1819 byggde den första hertigen av Sutherland ett destilleri i Brora som fick namnet Clynelish. Vad man än producerade, så var det nog inte så mycket att ha. Destilleriet haltade fram mellan ägarna och konkurserna fram till 1931 då det lades i malpåse.
1961 elektrifierade man det och startade åter att producera. 1967 byggde man så ett nytt Clynelish och lade det gamla i malpåse igen för ett år. Sedan öppnade man det igen, fast då under namnet Brora och producerade en rökig malt. Detta destilleri har uppnått nån sorts kultstatus, men det fortsatte vara ganska intetsägande egentligen och stängde åter 1983.
Nya Clynelish fortsatte producera och hitta sin nisch för Diageo, som använder 99 % av såsen till Johnnie Walker Gold Label.
Jaha Whiskyvänner, det var allt för i år. Jag hoppas att ni haft mycket nöje och att vi ses 2024 på provningar, mässor, whiskyresor…
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
-
