Dagens whisky den 24/12 är:

Port Ellen

Region: Islay
Ålder: 33 år, kokat 1983
Styrka: 57,1 %, naturlig fatstyrka
Fat: Bourbon Hogshead singelfat, 249 flaskor
Buteljerare: Malts of Scotland

Doft

Överraskande intensiv rök, aska och sot. Det finns även en tydlig havsdoft med mycket sälta, tång och mineraler. När den får stå ett tag, kryper det fram en bit oxkött på grillen, mycket trevligt.

Med vatten ändras karaktären ganska mycket, plötsligt doftar det istället skog, svamp och jordnötter. Nu kommer även lite vaniljdofter från fatet, men även mörka druvor och lite annan frukt. .Det som inte doftar, är ”gammalt”. Jag känner inget damm, läder eller liknande.

Smak

Väldigt fräsh, skarp med citron och päronjuice tillsammans med en ren aska. Rökigheten är inte lika intensiv i smaken som i doften. Honungsgriljerad skinka – lustigt, vad bra den här satt idag… ?. Sedan kommer frukterna, ganska intensiva, men inte separata, snarare en fruktsallad.

Med vatten försvinner frukterna in i bakgrunden lite grann och istället gör sig trät gällande, både i sin naturliga form, men även lite möbelpolish.

Eftersmaken är ganska lång, och smakar… Mr Muscle, bandage, liniment och gummislang. Och lite peppar mot slutet. ?

Avslutningsvis

Jaha go’vänner, jag hoppas att ni uppskattade denna riktigt trevliga avslutning på året adventskalender 2018. Whiskyn ni precis har druckit, är en av de sista som nånsin producerades i Port Ellen. Innan jag går in i matkoman, här är lite kött på benen:

Destilleriet Byggdes år 1825 av A K Mackay and Co på Islays södra kust. Det sägs vara det första på ön som använde sig av Septimus Fox’s och Aeneas Coffeys spirit safe design i destilleringsprocessen. Sedan blev det inte så värst mycket roligare för Mackay, några månader efter destilleriets öppnande gick han i KK och Port Ellen togs då över av tre släktingar, John Morrison, Patrick Thompson och George Maclennan. Fast det visade sig snart att dessa tre inte heller var de spritbaroner de trodde sig vara.

1833 kom så John Ramsay, en kusin till Morrison och tog över destilleriet och det var nog bra, för John var en slipad affärsman. Han såg till att Port Ellen var det första destilleriet som började handla med Amerika, redan 1848. Det var även han som ordnade tillstånd att transportera whiskyn på större fat och att lagerhålla de på oskattade lagerhus, ett system som används än idag.

Överhuvudtaget var nämnde Ramsay en aktiv herre, han engagerade sig i den tekniska utvecklingen av tillverkningssidan, då han hjälpte Robert Stein and Aeneas Coffey att utveckla deras oavbrutna destilleringsprocess (den s.k. Coffeypannan som används än idag för produktionen av Grainwhisky) samtidigt som han var med att grunda Islay to Glasgow ångbåt service, han importerade sherry och madeira till Glasgow, han var parlamentsledamot för liberalerna och en masa annat.

Efter hans död drev familjen destilleriet ett tag, men sålde 1925 till DCL. Dessa hade inget bättre för sig än att stänga destilleriet 1929, men man fortsatte att driva mälteriet och lagerhuset fram till 1966, då man installerade två extra pannor och återupptog produktionen.

1983 stängde man åter destilleriet och plockade isär det, varför det inte längre kunde återupplivas. Detta var ett svårt slag för hela Islay, som ju är en liten ö och som lider svårt, när arbetstillfällen försvinner.

Man bestämde sig då ganska snabbt, att Port Ellens mälteri skulle fortsätta at producera och övriga destillerier på ön slutade att producera egen malt för att istället köpa från Port Ellen. Helt enkelt äkta solidaritet i praktiken. Mälteriet drivs fortfarande och levererar en stor del av malten till övriga Islay destillerier.

Samtidigt anses whiskyn som producerades under de ca 17 åren mellan stängningarna vara bland det bästa som överhuvudtaget producerats på ön.

Som alla vet, har tiderna vänt rejält för whisky, så man kunde ju räkna ut med de ädlare delarna, att Diageo, som äger namnet, rättigheterna och mälteriet, inte skulle kunna hålla fingrarna borta, så nu ska det öppnas ett nytt destilleri med det gamla namnet Port Ellen. Vi får se vad det blir av det. Glöm inte att det verkligen blir helt nytt, på ny plats och inte ens tillståndet är gammalt, det skrotades officiellt 1983.

Hur som helst, mitt julmaratonlopp är härmed över. Julbordet väntar med julskinka, köttbullar, sill och karp. Det ska bli trevligt att njuta av en god snaps för omväxlings skull. Vem vet, jag kanske t.o.m. tar två…?

Från mig och hela styrelsen önskar vi er en

God Jul
&
Gott Nytt År!