Dagens whisky den 10/12 är:

Island Cattle Angus

Region: Islands
Ålder: NAS
Styrka: 50 %
Fat: n/a
Buteljerare: Malts of Scotland OB

Doft

”Nå, vad har hänt här?”
”Jo, förstår konstapeln, först kommer hon fram och klipper till mig med en extrarökt skinka, sedan piskar hon mig med ett brett läderbälte varefter hon kör mitt huvud över en grill där hon bränner örter och nån sorts kaka så röken väller över mig. När jag sen blaskar ansiktet med lite vatten, så slänger hon salt i ansiktet på mig – och torkad frukt och löv och även nåt oxiderat plåtaktigt!”
”Oj då, det måste ha varit hemskt!”
”Njaa… 😊”

Smak

En sötaktig, sherrysmak med lite metalliska undertoner, direkt efter följer syrlig nötighet, ren röksmak och aska.

Med vatten kommer det fram saftiga fikon och askan får nästan liv, så glödande är den.  En intensiv maltig rök som är så underbart karakteristisk att det inte går att missa vilket destilleri den kommer från.

Eftersmaken är medellång med nötter, russin och rökighet. Mycket rökighet.

Avslutningsvis

Ibland blir hemlighetsmakeriet lite löjligt, som när man presenterar en ”hemlig” Island whisky vars karaktär är sådan att det bara kan vara en, i det här fallet Ledaig från den lilla ön Mull.

Ledaig destilleriet är inte precis en framgångssaga. Det grundades 1798 av köpmannen John Sinclair (allvarligt talat, kan man heta så? Jag trodde namnet var uppfunnet enbart för kiosklitteratur…) i staden Tobermory på ön Mull. Efter 20 år hade man byggt ut det till full kapacitet, men intresset från kunderna falnade och 1836 stängde man dörrarna och öppnade inte på 40 år!

Åter öppnade, bytte man ägare ett antal gånger och 1930 var det dags igen, tiderna blev svåra och destilleriet stängde återigen. Den här gången tog det inte 40 år att öppna – nej, man väntade istället 42 år, då ett rederi i samarbete med Domeqc köpte rubbet och försökte sig på det. 

Det funkade inte så bra som man velat och 1979 såldes destilleriet till ett fastighetsbolag med det irriterande namnet Kirkleavington Property (Kirkleavington, Sinclair, är någon förvånad att destilleriet har haft det svårt?).  De bildade ett nytt bolag, Tobermory Distillers och försökte producera ett par år, men det var inte lika roligt som att bygga lägenheter, så 1982 sålde Tobermory Distillers lagerbyggnaderna till Kirkleavington Property som byggde om dem till – just det – lägenheter!

1993 kom så Burn Stewart Distillers, köpte destilleriet och whiskylagret för en veritabel spottstyver och sedan dess har det sett ljusare ut. Man började producera två sorters whisky, Tobermory som är orökig och Ledaig som var väldigt rökig med en fenolhalt på 35 ppm, vilket är lika mycket som Lagavulin och Caol Ila. På senare år har man gått ner till hälften rökighet.

Produktionsförhållandet är ungefär 50/50, men medan företaget satsat på att marknadsföra Tobermory som singelmalt, ser man sällan Ledaig i butikerna. Detta beror på ett stort intresse från blended industrin, de gillar att whiskyn är rökig i Islay stil, men inte alls lika oljig och medicinal. Ni hittar den främst i blends från buteljerarna Scottish Leader och Black Prince, dessa två tar ungefär 50 % av produktionen, den andra halvan hamnar hos mindre blenders.

Singelmalten då? Ja, tyvärr ingen framgångssaga just nu. 2022 såldes det 75 000 flaskor Tobermory och 145 000 flaskor Ledaig. Det är synd och skam, båda är högkvalitativa produkter, men de leds inte av nåt marknadsföringsgeni, vilket har visat sig vara oerhört viktigt på senare tid.

Slàinte!

Martin