Dagens whisky den 15/12 är:

Teaninich

Region: Highlands
Ålder: 16 år
Styrka: 63,6 %
Fat: Sherry Butt singelfat, 632 flaskor
Buteljerare: Elixir Distilleries, OB

Doft

Hmm… doften är inte speciellt imponerande. Jag känner väldigt lite av sherryfatet, det måste ha varit ganska slött. Den doftar lite spritigt, men egentligen inte så mycket som styrkan antyder.

Med vatten öppnar den sig mer, bjuder på lite päron och gröna äpplen och löv. Den doftar även lätt kryddigt, men bara i bakgrunden och det känns svårt att identifiera.

Smak

Jag testar den direkt med vatten, eftersom den första smutten var lite för stark för mig. Den har en oljig kvalitet som överraskar mig. Den är ganska söt och matar på med mogna druvor och ett övermoget, cideraktigt päron. Efter att malten som sådan tagit sin plats, dyker det upp ännu mer päron. Man skulle nästan kunna svära på att det är ett päronbrännvin istället för whisky.

Eftersmaken är spritig och lite torr och den varar längre än väntat. Inte otrevlig alls, men ändå ingen höjdare. Fatet är en besvikelse.

Avslutningsvis

Vi har faktiskt haft en Teaninich i kalendern förr, fast man få gå så långt tillbaka som 2011. Fatta hur länge jag har hållit på och svamlat om såserna… 😉

Det här är faktiskt en riktig gamling, destilleriet grundades redan 1817 av kapten Hugh Munro som vid den tiden ägde Teaninich herrgården. 1830 sålde han till sin bror John, även han aktiv i engelska armén. När denne så åkte till Indien 1850 för att försvara imperiet, leasades destilleriet till Robert Pattison.

1904 köpte whiskyhandlaren Robert Innes Cameron destilleriet och drev det glatt till sin död 1932. Därefter kom DCL (Distillers Company Limited) som sedermera blev Diageo och de äger fortfarande destilleriet.

Själva destilleriet är undanstoppat i ett industrikomplex söder om byn Alness. Och det säger ganska mycket om destilleriets ställning. Man var faktiskt ett av de största destillerierna redan på 70-talet och det har inte blivit mindre. Idag producerar man mer än tio miljoner liter årligen, men det märker vi inte mycket av, såvida vi inte är Johnnie Walker fans. Där hamnar nämligen en stor del av produktionen. Resten hamnar i Diageos övriga blends. Den enda officiella buteljeringen som finns är en 10-åring i serien Flora & Fauna, plus en mycket begränsad utgåva av en 17-åring. Inte ens de oberoende buteljerarna har speciellt mycket att bjuda på. Desto roligare att vi får smaka en, även om jag inte tycker att det var en pärla.

Slàinte!

Martin