Dagens whisky den 20/12 är:

Ardbeg Traigh Bhan

Region: Islay
Ålder: 19 år
Styrka: 46,2 %
Fat: Amerikansk ek och Oloroso sherryfat
Buteljerare: Destilleriet

Doft

Så, här är receptet: ta en bit rökt vildlax, mosa den och blanda med lite havsvatten, snustorrt vitt vin och en god cidervinäger. Eftersom det fortfarande är lite mesigt, får du blanda in en skvätt jodtinktur och vet du vad, klipp ner några bitar bandage också.

I med lite vatten och… hm, det fattas fortfarande något. Testa med några bitar av gamla bildäck och kanske lite rostfärg. Gör detta i lätt regn ute, så doften av trädgårdstorven kommer in från ena sidan och doften av den blöta asfalten kommer in från den andra. Oloroso faten får ställa sig långt bak vad doften anbelangar.

Smak

Väldigt Ardbeg med mycket fräschör och tjära plus lite extra fruktighet i form av grapefrukt och maracuja. Avsluta det med lite cigarraska.

Eftersmaken är ganska kort med citron skal, rökta örter och en aning sälta blandad med en odefinierbar sötma.

Avslutningsvis

Hörni, jag kom på att jag faktiskt inte skrivit så mycket om detta så populära destilleri genom åren. Låt oss rätta till det lite grann.

De första dropparna man skrev om från Ardbeg dök upp redan 1794 och var då fortfarande fyllda av ungdomlig glädje och hopp och ingen alkohol alls, för då vore de ju olagliga… 😉

1815 byggs så destilleriet på sin nuvarande plats av Alexander MacDougall. Vilket namn, ser ni honom också? Bredaxlad, vågigt hår och med en haka kantig som en byrålåda skyndar han vägen fram med bistert uttryck, stampandes i marken som vore han förbannad på vägen. Det fattar man ju att det där skulle bli en framgångssaga… till slut.

Destilleriet hade det lite väldigt mycket besvärligt i början av 1900-talet, eftersom whiskyn man producerade med malt som man mältade själva var extremt rökig och det var inte riktigt i modet då. Anledningen till den extra rökiga karaktären var att man på Ardbeg inte var stora fans av pagod-konstruktionen och röken fick alltså stanna mycket längre.

Prohibitionen i USA kom som en räddare i nöden. Rökig whisky blev nämligen stämplad som medicin och kunde därför importeras fritt och säljas på apotek. I New York ökade antalet apotek från 70 till mer än 1600… Laphroaig, Ardbeg, Lagavulin och andra rökiga whiskies tjänade enormt under den här tiden, för att inte tala om de nya kunder man hittade.

Familjen MacDougall ägde faktiskt destilleriet ända fram till 1977, då man sålde till Hiram Walker. Den extremt rökiga whiskyn var fortfarande inte vad de stora Blend företagen sökte, så man började producera en milt rökig sås 1979 under namnet Kildalton. Fast det var lite för sent. Whiskymarknaden hade redan börjat dala kraftigt och eftersom man även hade Laphroaig i sin ägo, valde man att lägga Ardbeg i malpåse 1981.

Under denna tid lade företaget även ner sin egen golvmältning och därmed slutade produktionen av Ardbeg som den hade varit.

1989 hade destilleriet ändrat ägare igen och började producera sprit. All malten köptes nu från Port Ellen och de producerade avsevärt mindre rökigt godis. Det går sådär och 1996 stänger man återigen dörrarna.

Fast nu tog det bara ett år, till 1997 att hitta en ny ägare i Glenmorangie co. Och nu händer det. De nya ägarna bestämmer sig snabbt för ett par saker:

1. Sluta producera mes-whiskyn och gå tillbaks till riktig rök.
2. Presentera Ardbeg Ten (år 2000)
3. Överge fullständigt blendedindustrin och sälja all sås som singelmalt.

Resultatet ser vi idag. En stabil produktion av 2,4 miljoner liter råsprit årligen, fanatiska fans över hela världen och utmärkta såser som dagen Traigh Bhan.

Slàinte!

Martin