Dagens whisky den 7/12 är:

Benriach

Region: Speyside
Ålder: NA år
Styrka: 56 %, fatstyrka
Fat: Quarter Casks med finish på Oloroso fat
Buteljerare: Destilleriet

Doft

En ganska intensiv doft som initialt domineras av kalk, aska och hö. Höet är nog lite fuktigt, för efter ett tag börjar det dofta intensivt av… kodynga… jag lovar! Dofta och finn! 😊 innan jag har i vatten måste jag nämna att jag hittar små rester av bromsvätska, eller kanske motorolja. Det är svagt, så lite svårt att identifiera.

Några droppar vatten drar undan skynket för frukterna. Citrus, pomelo gröna äpplen och havssalt. Det märks också lite blöt sand, blöta stenar och nån sorts söt honungsdoft som verkar lite vattnig.

Smak

Den har lite vanilj med ett drag av persika som påminner en aning om Ardmore. Det finns en lätt oljig karaktär som är sympatisk och sötman verkar komma från den finaste kanadensiska lönnsirapen.

Med lite vatten kommer en trevlig apelsin fram och… jag tänkte på citron, men det kanske snarare är en Limoncello? Sympatiskt i vilket fall som helst. Röken är ren, lite bränd toast och lite fruktig.

Eftersmaken är mellanlång och ren, jag hittar inga oljerikedomar, rågummin och annat upphetsande. Det finns kanske en antydan av lakrits, men jag är inte helt säker.

Avslutningsvis

Jaha, kommer ni ihåg vem som startade Benriach? Det är nästan så att jag vill tvinga er att gå tillbaka och läsa gångna dagars texter… ☹

Det var ju John Duff, den drömmande token, som grundade destilleriet 1898, vilket var den absolut värsta tiden att göra det på, för då genomgick whiskyvärlden sin största kris nånsin, den s.k. Pattison-krisen.

Två år senare var den käre Duff tvungen att sälja sina tillgångar, som innefattade både Benriach och Longmorn destillerierna. De nya ägarna bestämde sig för att endast ett av destillerierna kunde överleva och bestämde sig för att stänga… just det – Benriach!

Produktionen stängdes ner och demonterades i sin helhet, förutom golvmältningen. Man bestämde sig ganska snabbt för att mälta all malt åt Longmorn i Benriach’s golvmältning och så blev det. I 65 år!

1965 köpte Glenlivet Distillers destilleriet för att då hade behovet för blends blivit så stort, att man återöppnade det.  Det gick ganska hyfsat, även om man inte blev känd för allmänheten som singelmalt.  Seagram Distillers tar över 1978, ökar produktionen avsevärt och tröttnar 1998 då man stänger ner produktionen och 2002 hela destilleriet. Där hade det kunnat ta slut, om inte Billy Walker och hans kompisar med stålar i Sydafrika hade gått in och köpt rubbet 2004 för 5,4 miljoner pund.  De följde upp det snart nog med inköp av Glenglassaugh och Glendronach och drev det som ett paket.

Under denna tid blev Benriach den vackra varelsen vi känner idag och när herrarna bestämde sig för att casha in 2016, blev det storslam. De tre destillerierna såldes för 285 miljoner pund.

Den fina whiskyn vi drack idag, var den första rökiga whiskyn under Billy Walkers ledning och uppvisar – trots slutlagringen på Oloroso fat – en klassisk rökig kvalitet som idag är svårfunnen. Efter 2016 ändrade de nya ägarna whiskyns karaktär, den fick ”en uppdaterad design och en tydligare internationell profil”.

Drick med andakt, Whiskyvänner… 😉

Slàinte!

Martin