Dagens whisky den 13/12 är:

Linkwood

Region: Speyside
Ålder: 17 år
Styrka: 50 %
Fat: Hogshead singelfat
Buteljerare: OB Hunter Laing

Doft

En trevlig lätt fruktighet hälsar näsan välkommen. Jag läser på etiketten att de föreslår marsipan, söta apelsiner och honung som primära dofter. Jag vet inte om jag håller med. Jag hittar inte apelsinerna, jag tycker att det doftar honungsmelon och lite mosad banan och några rabarber. Honungen kan jag hänga med på, men marsipanen…? Hmm…

Jag häller i ett par droppar vatten för att öppna upp den lite. Nu ser jag en högst aptitlig citronsorbet på bordet och frukterna vid sidan om sprider en härlig doft som blandar sig med de små gula blommorna. Men jag kan fortfarande inte hitta apelsinerna.

Smak

Sötman är mycket tydligare i smaken än den var i doften och här kan jag hålla med om att marsipan beskriver den ganska väl. Det finns även en citronlikör som går väl ihop men vaniljsåsen och pepparsmaken. Jag tycker mig hitta lite jordsmak och kanske en hummus… eller snarare hummusbas, ingen vitlök och chilipeppar, men en kikärtspuré med olivolja och citronsaft.

Med vattnet är den mycket mera inbjudande, oljigheten är uppenbar och i mitt tycke härlig. Det finns lite kryddor kvar, men de är inte så skarpa nu. Etikettskaparen föreslår tropiska frukter, söt citrus och crème brulée. Jag håller med om det sistnämnda. De tropiska frukterna, kan det vara stjärnfrukter kanske? Honungsmelonen hänger också med. Jag häller i mer vatten (märker ni också att den tål ganska mycket vatten?) och nu tror jag att det hänger med en bit mango (är det en tropisk frukt?) och en bit kiwi (det är en tropisk frukt! 😊)

Eftersmaken har ett sympatiskt drag av oljighet och korn. Den är ganska lång, men jag hade inte haft något emot ännu lite längre.

Avslutningsvis

Om ni pratar med några whiskynördar om vilken whisky de skulle vilja se mer av på hyllorna, kommer Linkwood att hamna högt på listan. Anledningen är naturligtvis whiskyns komplexitet och djup. Och det är även huvudanledningen till varför den dyker upp så sällan. Den är alldeles för värdefull på blended marknaden, där bl.a. Johnnie Walker är direkt beroende av den.

Destilleriet är ett av de riktigt gamla, det grundades redan 1821, så när the Excise Act kom 1823, dokumenten som reglerade hur destillerierna skulle få statlig licens (och självklart en rejäl skattebörda att kånka på) stod man redo och var ett av de första destillerierna att godkännas.

En intressant sak är att när man i början på 1970-talet ville expandera, byggde man ett nytt destilleri på samma ställe som det gamla. Man ville inte kompromissa för mycket med smaken, som var så utpräglad att man faktiskt kallade den för ”Linkwood-smaken”, så man kopierade formerna på de gamla pannorna och höll sig kvar vid den långa jäsningstiden, men man hade fler pannor så produktionen ökades avsevärt.

Länge producerade man i båda destillerierna, som kom att kallas Linkwood A och Linkwood B. än idag står båda destillerierna bredvid varandra, men det gamla pittoreska Linkwood A producerar mycket sällan nuförtiden.

Produktionen ligger på mer än fem och en halv miljoner liter råsprit årligen, men likväl är singelmalt buteljeringarna få och svårfunna.

Slàinte!

Martin