Dagens whisky den 16/12 är:

Bunnahabhain

Region: Islay
Ålder: 11 år
Styrka: 48,2 %
Fat: Oloroso Sherry fat
Buteljerare: OB Signatory

Doft

Den här kan verkligen inte förneka sin Oloroso fatlagring. Här hittar du apelsiner, fikonmarmelad, vax och kanderade nötter. Efter ett tag framträder fatet lite mer och med den en lätt smak av motorolja.

jag hade i några droppar vatten, men jag tycker inte att det gav så mycket extra. Den doftar klassisk Olorosolagrad whisky. Mycket trevlig, men inte speciellt överraskande.

Smak

I början är den lite torr, kanske t.o.m. bitter. Det finns även en lätt smak av svavel från fatet, men dessa smaker backar snabbt in i bakgrunden. Istället framträder det en krämighet och fruktighet som jag verkligen gillar.

Med lite vatten – ja, i smaken tjänar den på ett par droppar – kommer det fram en trevlig smörkola och en gnutta honung, men utan någon större sötma.

Eftersmaken är mellanlång, torr och med en smak av fruktchoklad.

Avslutningsvis

Så, vad ska jag berätta om destilleriet och dess grundare som ni inte känner till…?

Jag kan ju t.ex. berätta att bröderna som grundade destilleriet hette James och William Robertson Greenlees. De hade en historia inom handel och sjöfart, så platsen de valde var viktig för dem.

På den tiden fanns det i stort sett inga vägar på Islay (idag är det ju såå mycket bättre… 😉) så man ville kunna sköta all kontakt med omvärlden via båt. Platsen man valde var en avsides vik med djupt vatten. Där byggde man en egen kaj och även en egen hamn.

Det ledde till en alldeles utmärkt fungerande logistik som även andra destillerier drog nytta av. Båtar kom in med kol, fat, spannmål och byggmaterial, ut skickade whiskyn, både till fastlandet och de internationella marknaderna.

Lagerhusen byggdes också med logistiken i åtanke, så det fungerade mycket mera linjärt än kollegorna.

Det kan ju också vara intressant att bröderna byggde destilleriet inspirerade av Château Margaux i Bordeaux. Resultatet är en storslagen design, där lagerhusen är långa och eleganta med sluttande tak. Målet var att ge intrycket av kvalitet och professionalitet. Bordeaux slotten var ju kända för sin höga och konsekventa kvalitet och kopplingen mellan platsen och produkten underströks. Bröderna ville helt enkelt vara mer än ett gårdsdestilleri.

Allt detta kom väl till pass när whiskykrisen slog till i början på 1980-talet. Medan andra destillerier, som t.ex. Port Ellen lades ner helt, åkte Bunnahabhain bara i malpåse 1982. Två år senare, efter smärre ombyggnader, återupptog man produktionen. Då, på 80- och 90-talet var marknaden knackig och det mesta som producerades gick till blendeds.

Men, bättre tider låg och väntade på dem. 2004 köptes destilleriet av Burn Stewart Distillers, som även äger Tobermory och Deanston. Man började omgående att ”rebranda” Bunnahabhain. Roliga lagringar blev lösningen och nästan allt såldes som singelmalt.

Idag producerar man ca. 3,2 miljoner liter råsprit årligen och av det går cirka 5% till blendeds och då främst Black Bottle och Famous Grouse.

Slàinte!

Martin