Dagens whisky den 18/12 är:

Glenturret

Region: Highlands
Ålder: 28 år
Styrka: 44 %, fatstyrka
Fat: Bourbon Hogshead singelfat
Buteljerare: OB Cadenhead

Doft och smak

Låt mig först av allt säga: jag tycker synd om er för att ni bara har 2 – 3 cl att leka med. Den här upplevelsen är väldigt udda och whiskyn växer enormt med tiden. Så ta mycket – mycket! – tid på er. Själv hade jag lite mer av den att dofta och avnjuta, förresten, göm pipetten idag,

De varnade för att den är konstig och, ja, det är den. Första intrycket är ett rivningshus, rost, betong, flagnande väggputs och torrt gräs. Vad fan… jag tar ett snabbt varv runt huset (eller egentligen matbordet, hur sportig tror ni att jag är? 😉) och doftar igen. Det dyker upp lite andra nyanser, men de verkar vara väldigt långt borta.

Så jag bestämmer mig för att smaka istället, bilden blir kanske tydligare då.

… Men på riktigt, är den här trasig? Den smakar ju kalk! Det finns nån oljighet där också, den smakar också konstigt. ☹

Efter ett nytt träningspass (se ovan) bestämmer jag mig för att det är dags att konfrontera min övervikt och lagar till en sallad. Den blev lite torftig, så jag tog en liten bit oxfilé som jag kubade upp och smörstekte med lite tryffel. Sedan gjorde jag en underbar reduktion på torkad Karljohansvamp i kalvbuljong kryddad med timjan, rosmarin och peppar och med en liten skvätt av min egna rökiga Glenglassaugh i som pricken över i:et. Fan vad sallad är gott! 😊

En timma senare återvände jag till mitt whiskyglas. En ny sniff… och nu framstod dofterna i en annan dager. De var fortfarande där, men näsan hade accepterat att den doftar udda. Nu hittade jag även en mjölkig nyans, lite grann som en yoghurt (egentligen mera som bebisspyor, men jag vill inte skrämma bort någon)

Doften är nu väldigt maltig och dammigt. Jag hittar lite kryddor nu, nyhackad gräslök och persilja Det simmar runt lite frukter i bakgrunden, bananer, krusbär och päron, men det är något metalliskt över dem. Innan jag slutar att sniffa på den här förunderliga dramen hittar jag också en nyvaxad läderjacka.

Även smaken har berikats nu. Den är ganska gräsig och vindruvssaft och en skvätt solrosolja. Det förtar inte att de även finns en kemisk karaktär, som klister och smörjolja. Vaniljkräm med flagor av mandel och lite romkaraktär, honung och en svag grapefrukt. Jag smakar lite mer och hittar en liten marsipan bit och, inte minst, lite riven choklad.

Eftersmaken är ganska lång med skoputs, citronvax och grovt tyg. Inte illa för en 44% whisky.

Jag vet och förstår fullständigt att det låter smått horribelt, men öppna era sinnen och ta emot denna upplevelse som jag tror att ni inte får möjlighet till mer. Detta är resultatet av produktion på 80-talet och inte minst behandlandet av fat då.

Jävligt udda och jag skulle vara ledsen om jag inte fått uppleva den.

Avslutningsvis

Glenturret är ett gammalt destilleri, sedan man rev Littlemill, är det nog det äldsta i Skottland. Jag brukar ignorera alla dessa fakta om ålder, jag tycker att whiskyn borde räknas från presenterandet av the Excise Act, som fastställde reglerna för produktion och beskattning och då är Glenlivet äldst.

Men låt oss göra ett undantag. Glenturret ligger genant vackert inbäddad mellan kullarna i skotska Highlands nära staden Crieff, vid floden Turrent. Det finns dokumentation om illegal kokning redan så tidigt som 1717, men destilleriet etablerades officiellt 1775.

Vem som grundade det har jag ingen aning om, men det hette i alla fall Hosh Distillery på den tiden. Sitt nuvarande namn fick det 1875, då dåvarande ägaren Thomas Stewart ändrade det.

Man lade ner produktionen under första världskriget, från 1921 låg det i träda och där stannade det. Länge.

1957 dök det upp en herre vid namn James Fairlie som återuppbyggde destilleriet och kunde sedan börja producera två år senare. Han var väldigt noga med att inte modernisera för mycket, han ville försöka uppnå den kvalitén som man hade haft tidigare. Det är självklart omöjligt för oss att bedöma hur väl han lyckades, men faktum är att Glenturret är en udda liten fågel.

Liten är nämligen precis vad den är, ett av Skottlands minsta destillerier med sina 340 000 liter råsprit om året. 70% av produktionen går som singelmalt, resten hamnar i saker som Glenturret Malt Liquor, Fairlie Liquor (döpt efter James Fairlie) och Famous Grouse.

Trots sin litenhet är det ett av Skottlands mest besökta destillerier med ett rejält besökscenter och turer med provsmakningar. Dessutom öppnade man 2019 The Glenturret Lalique Restaurant, som snabbt blivit känd för sin utomordentliga kvalitet som lett till omnämnande i Michelin sammanhang som fine dining concept.

Dessutom är man, till skillnad från skrytmånsarna på Glenlivet, omnämnda i Guinness Book of Records. Man hade nämligen en katt som gick under namnet Towser, som var överjävlig på att jaga möss. Man räknade genom åren de möss man hittade i destilleriets absoluta närhet och som därför kunde ackrediteras kissemissen. Hur många möss, undrar ni? Jo 28 889 stycken(!) och då hade man inte inkluderat det oräkneliga antalet kaniner, råttor och fasaner som även de fallit offer för den käre Towser.

Vem säger att katter bara ligger och sover…?

Slàinte!

Martin