Dagens whisky den 20/12 är:

Glenrothes

Region: Speyside
Ålder: 24 år
Styrka: 50,9 %
Fat: singelfat Hogshead
Buteljerare: OB Whisky Doris

Doft

Första sniffen presenterar frukterna. Det är mogna päron och bakade äpplen. För att lyxa till det, har Doris sprinklat lite rivet citronskal över äpplena. Sedan rullar nätterna in, mest mandel.

Med ett par droppar vatten blir doften ganska annorlunda och enligt min åsikt inte bättre. Frukterna försvinner in i en sorts ättiksdimma. Lyckligtvis hänger den inte kvar länge och sedan känner man lite marsipan och fuktig säd. Mot slutet kommer det en liten trädgård med blommor.

… vaddå vilka blommor… så nu ska jag både bedöma whiskies OCH odla grönsaker…? 😉 förresten, märker ni bivaxet? Det ligger där bredvid träpolishen.

Smak

En söt honung smeker gommen och ger en len, nästan silkesliknande upplevelse. Frukterna finns även i smaken, fast det är mera som en kompott bestående av persikor, äpplen och päron.

Med lite vatten hittar jag även en lätt smak av kryddor… med den är verkligen lätt, lite vitpeppar och nåt annat som jag inte riktigt kan identifiera. Det finns också lite kola med i spelet.

Eftersmaken är inte så lång, vilket är synd. Den är elegant, torr och mycket sympatisk.

Avslutningsvis

Destilleriet grundades 1879 av James Stuart och William Grant.  Det är inte samma Grant som Glenfiddich-Grant. I själva verket var det James och hans företag som började bygget. På den tiden var han även driftsansvarig på Macallan. Men han fick lite problem med banken, så då klev William in och avslutade bygget.

I början gick det inte så bra för destilleriet och när det väl började gå bra, avbröts framgången med jämna mellanrum av bränder, explosioner och andra irriterande men karaktärsbildande händelser. 1897 brann destilleriet i stort sett helt ner.  Man återbyggde lite kvickt.

1903 exploderade lagerhus 1 med uppåt en miljon liter sprit i tunnorna. Smällen var minnesvärd. Man återuppbyggde och expanderade glatt.

Under 1900-talrt producerade man främst för blended-marknaden, men då och då presenterade man en singelmalbuteljering. Fast man angav inte åldern, utan man kallade buteljeringarna vintage, dvs. whisky från ett och samma år. Så gör man inte längre, nu sätter man ut åldern.

Det kan också vara värt att påpeka att destilleriets gamle manager Alasdair Anderson gick i pension nu i våras. Han tillbringade hela sitt liv med att jobba för Highland Distillers, som senare inkorporerades i Edrington Group.

Han började 1980 med att dagligen skyffla 44 ton grön malt. Senare flyttades han till bryggeri och destilleri, där han lärde sig yrket från grunden. De senaste femton åren arbetade han som manager för Glenrothes.

Så var det egentligen på alla destillerier förr, man lärde sig yrket från den absoluta grunden och slutade nånstans i toppen, t.ex. som manager. Inte så idag, det är mycket vanligare att managers rekryteras från oljeindustrin eller den kemiska industrin. Det blir kanske enklare så i dagens värld med alla regler, lagar och förordningar att hålla reda på.

Idag producerar man 5,6 miljoner liter råsprit per år och det mesta går fortfarande till blendeds och då främst till Cutty Sark, där Glenrothes är basen.

Slàinte!

Martin