Dagens whisky den 1/12 är:

Glen Scotia

Region: Campbeltown
Ålder: 15 år
Styrka: 51,3 %, fatstyrka
Fat: Refill Hogsheads av amerikansk ek
       Slutlagras 8 månader på Demerara Romfat
Buteljerare: Destilleriet

Doft

Oj, här var det massor att dofta in, så låt os inte slösa tid på snicksnack, nu kör vi!

Först och främst slås man av fruktigheten. Det är citron och lime som virvlar runt i lycklig dans med en rostad ananas klädd i en vacker klänning bestående av pocherade päron. I botten finns de klassiska Campbeltown byggstenarna mineraler och en lätt rök.

Med lite vatten… egentligen inte så lite, dyker det upp lite andra dofter. Saltkaramellen och smörkolan rotar runt i en läderpung med rostade kaffebönor nånstans dyker det upp en svag antydan av kokos och detta leder till att fler kryddor poppar upp. Oregano, kummin och kryddnejlika samt en lätt doft av vitpeppar. Över alltihopa svävar en  havskaraktär med sälta och metall och en rök med en söt jordighet som binder upp alltsammans.

Smak

Mycket oljig och tjock på tungan. En intensiv sötma som är ännu starkare än den var i doften. Vaniljen är tydlig, kolad ananas, kanderade citronskal, päron och grapefrukt. Det finns en tydlig sälta med söt blommig rök med jordighet och läder. Allt understryks av en peppar värmer

Eftersmaken är mellanlång med sötma från både frukt och korn men nu med en antydan av ingefära. Sjögräs och mineraler är också där och snurrar, med en läcker liten rökt laxbit som drar mig mot köket… en mycket mild rökighet hänger kvar avslutas med en liten strimma av mint. Jag tycker att det här är en välbalanserad, elegant sås helt i min smak. Om ni inte gillar den här, kan kanske resten av kalendern bli lite jobbig… 😉

Avslutningsvis

Jaha, ni som är alerta, märkte förstås att vi hade två Campbeltown whiskies på två dagar och detta är mycket avsiktligt. Vi ville täcka denna lilla trevliga stads båda viktigaste destillerier och dessutom locka er att hänga med på vår resa till de trakterna nästa höst (september, detaljer kommer senare).

En gång i tiden var Campbeltown ett viktigt whiskycentrum, men det tappade i betydelse med tiden och på tidiga 1900-talet hade ett trettiotal destillerier i staden gått i graven tills det 1930 återstod endast två – det familjeägda Springbank och Glen Scotia.

Glen Scotia klarade sig egentligen inte, 1930 åkte man i malpåse, men man undvek åtminstone att demonteras och säljas i bitar som de andra, så 1933 kunde bröderna Bloch återuppliva denna lilla pärla.

1954 såldes det till Hiram Walker, men redan 1955 såldes det vidare. 1979 genomförde man en omfattande rekonstruktion, men stryket av det tidiga 80-talets whiskykris blev ändå för mycket och 1984 blev det åter malpåsen.

1989 återtog man produktionen och för att inte gå överstyr, lånade man all personal från Springbank. Aha, nu ser ni varför vi har kopplat ihop dessa två läckerbitar! Springbank-slavarna springer fram och tillbaka mellan kåkarna i fem år, men sedan tar det stopp igen. 1994 är man åter nerlagda. Detta visar med all önskvärd tydlighet hur mycket dagens whisky-klimat skiljer sig från det som gällde då.

1999 introducerades Loch Lomond Group till destilleriet, först som manager och längre fram även som ägare. Eftersom vi talar om en riktig bjässe inom industrin, kanske Glen Scotia får lite lugn och ro framöver.

Den whiskyn vi drack är en specialare för Campbeltown Whisky Festival 2019 och den är i grunden en rökig sås på 25 ppm.

Om du vill ha mer fakta, behöver du inhandla Malt Whisky Yearbook 2021, kanske redan på vår nästa provning i januari.

Slàinte!

Martin