Till slut så kom värmen i alla fall. Som vanligt tvekade jag inte länge med att sätta upp min bassäng. Det är ingen avancerad pool, bara en rund sak med 3 meter i diameter och uppblåsbar överkant. Självklart planerar jag att bygga något annat, helst en nedsänkt permanent historia med strålar, strömmar, automatisk täckning och kapacitet att laga till fyra espresso samtidigt. Det vore ju inte jag annars.
När min soppskål-liknande bassäng var fylld satte jag som vanligt i min badanka (man vill ju ha sällskap när man badar näck på morgnarna) och som vanligt tog det inte många minuter förrän den låg och flöt på sidan. Det är inte min första badanka, den fick jag av Mats Sesö. Han förstod bättre än jag vad en vattensamling behöver, kanske eftersom han badar dagligen, om än i badkar. I alla fall, den kunde inte simma heller. Det beror på att badankorna är felkonstruerade. De kan simma en stund, men eftersom de har ett hål i botten, antagligen nödvändigt för produktionen, suger de in vatten, tyngdpunkten ändras och tjohoo! Ner på sidan faller de.
Nu frågar sig vän av ordning:
”Varför proppar man inte igen hålen?”
”Varför lägger man inte lite mer vikt i botten på ankorna?”
”Varför är detta överhuvudtaget ett problem?”
Jag är glad att du frågade, du vän av ordning. Orsaken tror jag är lika enkel som paradoxal – du finns inte. Eller mera korrekt, du är ett utdöende släkte. Förr fanns du lite överallt, ibland var du praktisk, ibland hjälpande och stöttande och återigen ibland bara rent ut irriterande. Det var du som förbättrade, förmanade och slog på stora trumman när ingen lyssnade. Ditt mål var också mycket enkelt – Perfektion. Du drömde om mer disciplin, högre arbetsmoral, mer rättvisa och produkter med riktig kvalitet, dvs. badankor som kan simma.
Så när försvann du då, käre vän av ordning? Ja, min gissning är att det var i slutet på sjuttiotalet, det var nämligen då jag såg dina sista insändare i tidningarna. Sedan anammade uppenbarligen även du de narcissistiska ideal som dök upp i påföljande årtionde och som håller sig kvar till dags dato. Ideal som då hade som slogan ”Jag mig själv närmast” men som sedan dess bytts ut till Magnus Ugglas’ ”Jag skiter i allt”.
Och så står vi här idag, bäste vän av ordning. Vadandes upp till halsen i bilar som verkar gjorda av smörpapper, vitvaror med inbyggd begränsad livslängd, kinesiska slipmaskiner för 79,90 och badankor som inte kan simma. Allt som oftast håller vi käften och – som sagt – skiter i allt. Men har du märkt käre vän av ordning, att man på senare år börjat behandla whisky på samma sätt? Fusk i produktionen, genvägar i lagringen och rökridåer i försäljningen. Frågan är då: ska vi fortsätta att skita i allt eller ska vi kräva att man åtminstone här eftersträvar gamla ideal och söker perfektion? Man tar ju tillräckligt betalt för godiset, eller hur?.
”Vad säger du, ska jag behöva skriva insändare och slå på stora trumman? Njae, inte ikväll det är ju Allsång på Skansen på TV…”
Slainte!
Martin Liska